Aftonbladet – 5 december 1850, sida 1

beröfva mig min ära? — skrek landtrådet, med hånfullt leende: Er ära? Er far skref ju sjelf till mig, att ni lopp efter jägmästaren Fritz, och koherden har nyligen sett den liderliga pojken om natten krypa in igenom ert fönster; en skön ära! Ni ljuger, ni är en skändlig förtalare, ropade flickan uppbragt, och om rättvisa finnes på jorden, så vill jag med min sista groschen söka den, så sant mig Gud bjelpe! Nu kunde landtrådet icke längre kufva sitt raseri, utan fattade den arma flickan i hiret och gaf henne slag på slag. Den o!yckliga, misshandlade lösslet sig ändtligen och ropade till slagtarne: Jag säljer fåren för det bjudna liga priset, men ni måste komma med mig till U... och edeligen intyga hvad j här sett och bört. Männen samtyckte härtill, cch hemkommen inlade hon genast suckande sina bästa kläder i ett knyte, öfverlemnad2e prestgårders uppsigt till den trogna tjenstflickan och gick redan efter en fjerdedels timma med männen till staden. Borgmästaren der, som var en gammal vän till hennes far, hatade som alla den stolte tyranniske junkern. Hen lät slagtarne till protokollet afligga och beediga deras berättelser, lät äfven kalla timmermännen, som på lika sätt intygade förloppet vid hennes fars död, men förmenade: att igenom! resan till Potsdem skulle föga uträttas, emedan landtrådet stod i utomordentlig gunst hos konungen, och denne i sednare tid icke lemnade någon, isynnerhet icke fruntimmer företräde. Han rådde henne till sakens lagliga fullföljande. Men hon fortfor i sitt engång fattade beslut, och lät koherden äfven inför rätta afgifva sin berättelse. Enligt strängaste sanning försäkrade mannen: att han, som på nära håll åsett scenen, aldrig berättat om något instigande igenom förstret, och anförde noga hvad Sofie från sitt fönster tillropat jägmästaren Fritz, innan bon midt för hans näsa tillslöt fönstret, såsom ban uttryckte sig. Dessutom intygade klockaren, flera prester i granskapet och andra, att de väl hundrade gånger hört den aflidne pastorn i lifs