Aftonbladet – 3 december 1850, sida 2

ennan, i afseerde på prestgårdens högst bristfälliga tillstånd, hvaröfver länge uppiepade och fåtänga framstälningar gjorts hos den hårde mannen, som lät sin pastor bo sämre än någon af bins torpare. Alven delta steg föranledde strid; men då Sofie ändtligen anmärkte, att landtrådet skulle blifva lika förbittrad, om man emot honcm anörde en el!er två klsgomå!, så insåg fadren sanningea deraf — och skref, — men vidfogade på viset sätt vid hvarje punkt af besvären ett urskuldande. U:gången kunde förutses. Kammaren, hvilken då skref: Vi, Friedricb, med Guds Nåde :c. Ä:c., hade emot de andliga lika missgynnande asigt som konungen, men icke dennes rättvisa emot alla — och äfven emot detta stånd. Flera gamla skter i mitt arkiv vittna, med hvilken upprörande orättvisa då för tiden de and iga intressena i vårt Pommern behandlades. — Så äfven vid detta tillfälle. Iandtrådet, som erhållit pastorns inlaga till förklarings afgifvande, förnekade allt, påstot, att han hvarje år kontant god!gjort korn:ionden, och kunde den för honom högst graverande framställningen blott derigenom förklaras och ursku!das, att den game mannen vore barn på nytt och icke mera visste hvad han talade eller skref. I stället för att framlägga bevis, hade den gamle glömske och enfaldige gubben sje:f på Visst. sätt bedt om förlåtelse, hvilket gaf tilläckligt begrepp om orättvisan af hans inbillade fordran, Lika ogrundadt vore hvad han anfört om presthusets bofällighet. — Väl vcre det icke något pal.ts, men ännu alltid gasska beboeligt. Visserligen, slutade landtrådet, kunde pastorns öfverraskande fordran uppfattas ifrån en vida ofördelaktigare sida; ty enligt bilagde skrifvelse ifrån honom, ville han bortgifta sin dotter och vore nu förlögea om — utsyrsel. Men ifrån denna synpunkt ville han dock iche