Aftonbladet – 3 december 1850, sida 2

band ifrån honom. Farväl jungfru! Helsa den samleln Men Fritz återkom och det redan följande natt, då han icke vågade det på dagen. Han klappade på den älskades lilla fönster. Sedin hon för en stund lemnat den sjuke fadren, satt hon suckande på sin säng. Hon igenkände Fritz genast i månskenet, men ville icke öppna fönstret. And:iligen gjorde hon det dock och afhörde hans bittra klagan och bön, att ander hvad förhållanden som helst förblifva r0nom trogen. Hon svarade likväl modigt: Fritz, vårt förbund är för a lid brutet. Farväl och våga icke mera att om natten slappa på mitt fönster. — Jag underrättar då senast er far derom. Jag är icke en sädesmask, hvarmed man fångar sparivar. Ånnu en sång, — farväl för alltid, Gud ledsage er — ch låte er längre få behåla er far, än jag min!y Vid dessa ord tillslöt hon fönstret och kunle, oaktadt den arme Fritzs alla böner, icke för mås att åter öppna det, ut:n styrdade in i fadrens rum. Följande dagen skulle de arme innevånarnes i prestgåråen öde ytterligare förvärras. Landtrådet bade icke förr erfarit den gamle pastorns betänkliga sjukdom, än hn sinde ett bud och lät antyda denne, att redan följande dagen utflytta, emedan boningshuset sku!le nedsifvas och ett alldeles nytt i dess ställe uppbyggas, . Naturligtvis svarade den gamle: att det i morgon vore honom omöjligt, emedan han låge sjuk och troligen aldrig mera uppkomme. Hade han så länge bott i det gamla huset, så boppades han att berr lendtrådet :illät honom at i Juga få dö der. M:n på det första följde snart ett arnat bud: Saken kunde numera icke ändras, pastorn hade så ifrigt klagat öfver presthusets bristfällighet hos kungliga kammaren, att den nådige herrn an