Aftonbladet – 3 december 1850, sida 1

rar rn rr RANE RER NRA NE AA RN RS RN sroschen i penninger, eller deras värde. Så ofta Zn denna anmarisg upprepades, ville dock den gamle icke böra talas derom. Emedlertid förde äfven den gamle jigmästaren snart talet på detta thema och hvaraf litt kunde förmodas, att sonen redan för h nom öppnat sitt bjerta. Allt förgäfves. Den gamle pastorn darr:de blott han hörde landtrådets namn och sade undergifven: det skulle till ingenung tjena; jag bar redan alla år utan framgång försökt det. Det är allt godt cch väl sade jägmästaren, men jag inser icke, hvaraf er. mamsell dotter skall lefv2, om ni i deg. eller i morgon kallas ur verlden. Lagsök landtridet, om han icke lyssn:r till godvillig uppmaning. Den gamle skakade suckand2 på hufvudet, hvarefter den förre fortfor: Emed ertid, herr pastor, måste jag för er uppenbara rozot! Min Fsiz är för blyg att göra det sjet Vid dessa ord rodn:de de två unga, och Sofie sprang ur .ummet. Fri:z stadnade vä!, men vågade icke uppslå ögonen, då fead:en fortfor: Min Fritz här och er älskliga doiter vila gerga blifva ett äkta par, men då de ingenting ega, och jag icke vet om gossen blir min efterträdare, så kunde ni göra det uvga paret iycklig!, om i lagligen tvingade landirådet, a!t till er utsifva den innestående tionden, eller dess värde. Sed-n förpakta vi för den afvalsgården i:.-b) hvilken herr M, gerna vill uarrender2, och som vi säkert erhålia på billiga vikor. Derom har jag aldrig hört ett ord, sade min gamle företrädare förvndrad, och vet icke stt dertill svara arnat, än hvad Laban, i Genesis 24 sed: Låtom oss kalla och fråga PigaD, hvad hon dertill svarar! Nu återfick vår Fiitz på engång hjerta och fötter. Hestigt, som vinden var bn 28enom Idörren, och hans öfvertalningsförråga maste denna gång varit förträff.ig, ty efter få minu.