Aftonbladet – 3 december 1850, sida 1

blickligt låg vagnen kullstjelpt och hr landtrådet inunder den. En fruktansvärd förutsägelse: ty emot en prests liksten skulle han en gång krossa sitt hufvud. Nu deremot hade han grund till konuvgslig nåd, igenom den försträckta fotens vridande i led, en nåd, som snart så tilltog att konungen lät bjuda honom till hvarje revy i det 17 mil derifrån helögna Stargard och ändtligen till och med tilldelade honom den ännu då så högt värderade orden, pour le merite. Härigenom ökades emellertid landtrådets öfvermod till otrolig höjd. Han var icke blott en despot i hela orter, utan isynnerhet en tyrann emot alla prester. Då han talade om de adlige godsegarne titulerade han dem vanligen fer bondlurkar, presterna kallade han för roförnuftiga djur och sökte vid alla tillfällen på allt sätt förlöjliga dem; ty själsbildning och grannlagenhet hörde icke till vårt landtråds dygder. Värst deran af alla prester var likväl hans egen vid namn Thilo, en min fattige före:rädare, då mitt innehafvande pastorat ännu var patrorelt. Mannen var gammal, from och lät behzga sig allt af herr patronen. Men lika svag som fadren, lika energisk var deremot hans enda dotter Sof, den mest energiska och ädla qvinna jag någonsin känt och som ännu i framskriden ålder, då jag först såg henne, bar omisskännliga spår af för detta utomordentlig skörket. En böjelse hade, då Eofi var sjutton år, uppkoramit emellan henne och sonen till kungliga jägmästaren Weiker, hvilken bodde i församlingen och vid sina flitiga kyrkobesök brnkade taga in hos den gamle pastorn. Länge vågade ynglingen icke framställa sig som friare, emedan den kloka Sofi emot Fritzs glödande kärleksförklaringar satte en skenbar köld. Den unge mannen var ingenting, egde ingenting, och ganska ovisst var, om han engång blefve