vi sett dessa vapen för andra ändamål öfverföras till främmande kuster. Vi hafva sett dem, genom sin inblandning uti främmande staters inbördes tvister, bryta en grundsats, som man ansatt för oss nu mer ceftergifligt gällarde, den nemligen, att icke, i dylika fall, intervanera. Håirigenom har försvarsverkets egentliga grund blifvit rubbad, och det måste i följd häraf, beiraktas ur annen synpunkt än tillförrs. I anseende till militärea bafva yppatsig be hjartantvärda tilldragelser, som berättiga till den fruktan, stt man icke nöj:r sig me ovilkoriig lyd nad uti tjensten; utan äfven vill hafva, utom tien sten, liregenskap, till en viss grad, densemma pålagd, så att militären i flera fell skulle blifva beröfvad sina dyrbaraste medborgerliga rättigheter. I andra rummet fäster sig uppmärksamheten på det nya Legverket E:lofva år äro snart förflutna, seden jag på detta rum uppdrog en skildring a Lagverke:s öden och framlada den motion, som föranledde 1840 års Legutskow att tillstyrka och Rikets Sänder at begära tillsättande af cn ny Logkommittc, hvilken derefter, i sin ordning, lemna: rum för den nuvarande Lasberedningen. Justitiesta sminis:ern äger ett dyrt åliggande att befrämja framgång åt cn lagstiftning, för hvers erhållande pationan redan gjort så stora uppoffringar. Lagskipningens osäkra och vacklarde gåvg har långt för detta påkallat enhet och system i lagstiftningen. Tidernas förändrade skick, humeanitetens oafvisliga for dringar och civilisationens rättmätiga anspråk skola — vi böra hoppas det — omsider bidrega till seger öfver da partiäsigter, som hittills hållit det nya lagverket tillbska. Emellertid bör min lägga m till, att ea polismakt, vidig för den personliga heten, synes vara på väg att, vid siden af lagstiftningen, göra sig gällande. Häreter kommer jag till Skattaförerklingen. Redan för 47 år sedan trodde man sig nära att v nra något derwiinvan, men detta hopp blef gäckadt. Ett förtjensifullt förslag till förenklingens utförande är sedermrra framlagdt och ait detta förslag varder, vid innevarands riksmöte, åter upptazet, är en så allmän, välgrundad förväntan, att den torde förtjene i tid framhållas. De förvsltande verkens å bane varande r:organisa tion framskrider md en Jångsamhet, som vittnar om byråkratiska hinder. Huru verksamma dessg hinder äre, derom upplyser den dagliza erfarenheten. Emellertid ser man, att det embetsverk, som äger närmasta förveandtskap med den inre bushållningen i landet, ansvarsfritt fortar att uppskjuts ärendernas handläggring ända derhänv, att ett decennium ofta är otillräckligt för afvaktan på efgö rande till och med ef ringare mål. Ett ord villa jag äfven yttra om de inrikes kommunikatioveraa , men eburu niiälskande för desamma, äterbålles jag dock af farhåga för det sätt, som tillörene vid dylika frågors behandling gjort sig gällande. Det är en nedslåends hugkomst från förflutna tider att erinra sig, hut: saknaden af bonx fides ofta kunnat, inom det offentliga livet, göra afslag på den i sig sjelf mest nyttiga sak, till en ren nödvändighet. För mitt minne framställa sig nu flera maktpiliggande regeringsärenden dessutom, men jag skall icke denna gång orda derom. Dean närvarande anblicken är dyster, men en ljusnirg skulle nog inträffa, så framt Rikets Ständer förmå satt intaga och bitehålla en stark och imponerande hållning. Es biskop har nyligen yttrat till Bondeståndet, att det sanna menniskovärdet består i karskterens fasthet och redbarhet. Dessa ord förtjana att behjertas. De böra genljuda äfven till öfriga riksstånden, till ella embetsoch tjenstemän, till alla samhällsklasser, ja, ända upp till de höjder, hvarifrån ifrågaverande kabinettshandling utgått !