Aftonbladet – 2 december 1850, sida 2

stålldes medsamma äfven begreppet omen exklusiv auktoritet hos vissa af christendomens urkunder (bvilka då blefvo kallade kanoniska), med uteslutande, till och med fördömande af andre (hvilka till motsatts mot de förre benämndes apokryfiska). Skälen härför kunde ofta vara rätt goda (såsom t. ex. i frågan om Marcioos evangelium m. fl). Emellertid kan anmärkas, att då grunden för åtskillnaden lades i egenskapen hos de förra skrifterna att vara af den hel. Ande inspirerade, hvilket förnekades i och för alla de sedaare; så utgjorde detta en för den äldsta christna församlingen under flera sekler okänd distinktion. Huru än härmed må förhålla sig, kunna vi nu ej annat än gilla urvalet; och sätta de i vårt N. T. innehållna kanoniska skrifterna vida öfver de apokryfiska. Fråga har till och med i sednare tider åtskilliga gånger uppstått om ännu flere styckens förklarande för apskryfiska, hvarigenom ytterligare uteslutningar från de kanoniska skulle tillvägabringas. Allt detta hindrar icke, at de apokryfiska böckerna, äfven för sig, både hafva ett stort historiskt intresse såsom trogna målningar af de tiders föreställningssätt, fråa hvilka de förskrifva sig, och derjemte äro lärorika genom åtskilliga faktiska uppgilter, som, i dem iaze-, hållna, kunna till närmare upplysnings vinnande sättas vid sidan af underräitelser, meddelade i de kanoniska böckerna. Så Jäses t. ex. i Nicodemi evangelium en berättelse om Pilatus, hans tänkesätt, öfverläggningar och gerningar, som väl förtjena att tagas i betraktande der de icke stå i strid med d2 kanoniska ev:ne, utan endast föröka uppgifterna och tillägga flera eljest obekanta drag hos de i Christi historia handlande personerna. Skildringen af! Pauli händelser hos Onesiforos och bäktandet! af Thamyris, jemte Theklas anklagande, dömande och slutliga martyrdid, kan visserligen räknas till kretsen af katholska legender, men har dock omisskänligen en så hög ilder, då redan Cyprianus, Eusebius och Gregorius af Nazianz känna och omtala Thekla, att boken derom med allt skäl förtjenar läsas som en! tidsbild. Protevangelium och Evangelium infantiz äro visserligen blandade med många vidskepliga sägner om uvaderverk och otroliga tilldragelser; de böra således ej bedömas ur synpuakten af läroskrifter, hvariill de alls icke tjena; men utgöra bidrag till öfvertrons historia, och visa ofta naiva drag inom sjelfva kretsen af det orirsliga. Ignatii epistlar till de christne i Magnesia, Tralles, Rom, Smyrna 0. s. Vv. likna få ett hår uppbyggelseskrifter af samma slag, skrifna i de äldsta tider af andra, och äfven i yngre sekler för samma ändamål uppsatte; de kunna alltså läsas med enahanda uppbyggelse. Likaså brefvet från Clemens til de christne i Korinth, och Barnabas epistel. Hermas herde (Pastor Hermae), som, jemförd med de öfriga apokryferna, är af särdeles läsgd, har till en del ett ganska karakteristiskt innehåll (första boken deraf meddelar fyra Syner, hvaruti en ängel uppmanar till agande af barn, korrigerandet al en pratsjuk hustru m. m.; den andra utgöres af tolf Bud och den tredje af tio Likheter). Hermas skrift är otvifvelaktigt af ganska hög ålder. Origenes kände den och ansåg den inspirerad af Gud; Eusebius håller den ick2 för kanonisk, men berättar att den allmänt lästes i församlingarne; Athanssius berömmer den; Hieronymus finner den arokryfisk och till och med dåraktig. Hvad den nu utgifna öfversättningen af Nya Testamentets apokryfiska böcker beträffsr. så utvisar d-n i allmänhet språkkännedom ccs en öfvad penna. Man ser förfina hafva bemödat sig om att lämpa stilen efter ämnena, hvilket ofta, i skrifter af detta slag, utgör en ganska svårlöst uppgift. Editionen förtjenar att kallas vacker; typerna äro visserligen något fina, men likväl klara och genom sin tydlighet lättlästa.