Aftonbladet – 30 november 1850, sida 1

Huru menar ni, Dechsel?. frågade Bachmairr. nÄflven vid faran, fade korporalen leende, alt våra roddere förstode vår tyska, will jag au härmed för er kungöra, att den handfull krut, som vår delinqvent stack i brand, var enda cCch sista återstoden af allt det krut, som förut förvarats i San-Spirito, och att samtliga 633 tunnorna, som lågo uppstsplade, voro så tomma, att med alla de krutkorn som furnos i dem, man icke en gång kunnat spränga en råttfälla i luften, mycket mindre hela Venedig. Derföre, herrar venetianer! Lycka till vår rika qvarlåtenskap!n Ar det ert allvar, Dechsel? frågade kadetten, lika misstroende som de öfrige österrikarne. Mitt fulikomiligar, försäkrade Dechsel. Tror ni, min lille kadett, att jag annars gifvit er, unge, oerfarne och lätt förförde yngling stadspermission, att jag tålt vårt rökrum och på gården strödt krut, hvilket igenom hundrade tillfälligheter kunnat antändas cch förvandla staden i en grushög? Alltså — för att bevaka några tomma tunnor, fade kadeten missnöid — dömde vi oss till tio månaders overksamhet och fångenskap ?n Tomma eller fulla, var här detsammax, svarade korpra!en. Det gälde att förvara vår tyska soldatära och visa fiender, ait äfven en liten bop förmår trotsa en stor öfvermakt. Eller tror ni icke, kära Guido, att venetianerna skola spricka af harm cch reseri, då de upptäcka, att elfva tyskar hel: tio minader, igenom n figelskrämmea, hållit 90,000 it2lienare i ångest och fruktan? Och hved bar ni och vi alie förlorat genom vistendet i San Spirito? Det mindre afundsvärda ödet hade troligen varit oss alla beskärdt, att blifva huggna i stycken, skjutna eller spetsade. Hvsröfver har ni