Aftonbladet – 30 november 1850, sida 1

på borggården, för att begifva sig till den i beredskap liggande båten. Dechsel öfverräknade sina käro — och se! — en felades. Hvar är Dittel? frågade han och sig sig om. Soldaten hade utan Decehsels vetskap redan en längre tid förstått att af kamraterna tillbyta sig dubbla vinoch bränvinsportioner, i afsigt att dermel döfva sitt kärleks-lidande. Skeck, bomber och granater! skrek korporaien pilöisligt och tog ett språng emot den saknade, hvilken satt jemte den brinnande iuntan och höll dess nedhängande ända i banden. Izcnan likväl Dechsel kunde hindra det, förde den ursinnige eller berusade mannen, under uiropet: Död åt alla italienarel den glimmande lun!an till den tid efter ennan förnyade, reden beskrifna krutlinien. Vid det ba stiga uppflammardet kastade sig de venetianske deputerade af instinkt till marken — en ögonblicklig rörelse, hvi!ken — med undantag af Decbsel och Dittel — efterhärmades af österrikarne. Med ansigtena bårdt tryckte em0i stenliggningen, väntade de liggande den fruktansvärda explosionen. Men i stäleet för s kördes korporalens vredgade stämma till il Orr GS Upp. j sakrämerskeda kvjoner! Biygens j icke? Ären j väl soldster, tyska krigare? Snaarsre gamla qvinnor. — Kadett Bichmair! Tolka för herrar italienare der, att de icke längre behöfva ligga framstvpa och smutsa sina kläder. S:g dem, stt de modigt kunna uppsiå och att hvarken de eller vi denna gång göra någon himmelsfärd. Försigtigt och lyckligt hade Pg på förband afbrutit krutliniens tförbit delse med tornet och krutförrådet. Men fören den förryckte Dittel som arrestant ned båten. För sitt egenmäktiga tilltag skall han