Aftonbladet – 29 november 1850, sida 1

Men i ett ögonblick då lefnadsbegäret förträngt den dåraktiga ärelusten, vände kadetten sig bedjande till sin förman, korpo al Dechsel. Käraste Dechseln, sade han, låt mig aldrig så litet få flyga ur vår bur, icke långt, högst till Gyldene Engeln, för att-till dess värd framföra vår tacksägelse för den goda kosten. Ni löper ju dervid icke ringase fara, och betraktar man noga förhållandet, så står jag icke direkt under ert befsl, utan befinner mig här blott som volontär eller surnumerär. Jag lånar mig af eler igenom vir uppassire en annan rock, och jag talar italienska perfekt. Hvad hafva ock 90,000 venetianer att frukta af en enda ung österrikare? De skola låta mig som oskadlig komma och gå, och skulle de på något sätt hota mitt lif eller min frihet, får jag säkort obehindrad återvända, blott jag yttrar ett ord om San Spiritos med sna 633 krutfat sprängande i luften. Liksom en fortfarande fallande vattendioppe urhålkar klippan, så uppmjukar ock upprepade böner ändtligen ett stenhirdt menniskobjerta. Dechsel samtyckte slutligen, och Bachmair, glad som en befriad fågel, sem genast i den lyckligt, men minre lofligt erhålina gondolen, till värdshuset Gyldene Engeln. Då han vid bestämd tid återkom, sade Dechsel till honom: — — Unge berrn luktar starkt af tobak. Säkert har han rött? Hvarföre skulle jag neka det? svarade kadetten. Ja, jag har rökat två kostliga cigarrer, och uppriktigt sagdt, herr korporal, hade ni icke så strängt förbjudit det, skulle jag stoppat ett par hos mig.n Väl att den unge herrn sjoll erinrar mig om min pligts, sade Dechsel Biott hvad ögat ser tror hjeriat. Visa mig alltså edra fickor, om icke tilläfventyrs en och annan eigarr kunnat göroma sig i deras veck. pÅh, korporaly, sade Bachmair rodnande, pvill ni agera spion och beslagare? skiga omständigheter,, svarade Dechse!, märjg ö fram med omvända fickor. Jag Cke blott fästningskommendant, utar ock Pölismästaree pet Kunde vara möjligt, sade kadetten, sor vv