Aftonbladet – 29 november 1850, sida 1

skatter komma den unga republiken till hjelp och Sardiniens skydd sedermera tagas i anspråk, förblef allt i San Spirito vid det gamla. För ett ungt, lefnadsfriskt sinne, som kadetten Bachmairs, var denna overksamhet odräglig. Ofta kände han sig frestad alt ångra sin räddning på aftonen då upproret utbröt, hvilken blott gjort honom till fäsiningsfånge och dömt honom till den dödligaste ledsnad. Sommaren kom med sina behag och fröjder och Bachmair kunde b.ott ifrån tornets tinnar skåda öfver lagunerna bort till den gröna stranden. Så måste Moses ifrån berget Pisga blickat efter Förlofvade Landet. Bachmair afundades svalorna, hvilka så fria och glada jagade hvarandra omkring tornet, och örnen och storken, som kretsade under skyarne. Han såg huru ångbåtar rökande och brusande genomskuro golfen och huru krigsoch köpmansskepp foro fram och åter med svällande segel. Alt hade lif, flög och rörde sig, blott icke han, som trånaden efter frihet hotade att sönderspränga det unga hjertat. Han beklagade, nej han förbinnade österrikiska armeens overksamhet, hvilken syntes hafva för alltid öfvergifvit tanken på Venedigs återeröfring. lag har väl icke en älskarinnas trolöshet att klaga öfvers, sade han till sig sjelf, xoch likväl kunde jag, som Dittel, önska att spränga tornet med sina kruttunnor i luften, blott för att åstadkomma en förändring. Der hvila de, sade han en afton, då han förbi de uppstaplade krutfaten steg uppföre tornets trappa, som djupt slumrande drakar. En enda gnista skulle väcka dem till lika många eldsprutande berg. Var det icke en dylik liten gmsta, hvilken, i februari antändande Paris, utgick ifrån en tillämnad festmåltid och satte nästan alla Europas länder i brand? I min hand ligger det, fortfor Bachmair, då han såg öståden förbredd under och omkring sig, att ftillimtetgöra alla dessa byggnader och gator, denga hvimi. nde menniskomängd, och igenom ätt nedstörta de stolta Hejonen ifrån San Marcö brvet et okända namn till efterv världen. Mej Hör utföra detta, då vi här äro elfva och mm i mente icke en gång vet att jag ännu Jefver och befinner mig i San Spirito?,