rum åt män som skåda källan till samhällets moraliska kraft från en annan sida. Vi skole således blott fista oss vid ett uttryck af hemälde lardshöfding, som innefattar ett faktiskt misstag, nemligen att den rörliga proletärklassens tillökning härleder sig från den i sedaare tider utvidgade rättigheten till jordhesittning. Det har nemligen vid flere tillfällen såvälaf statistiska handlingar, som då denna fråga förevarit vid landbruksmötena, af ostridigt saksunniga och vwisst icte öfverdrifvet radikala mäns viisord blifvit ådagalagdt, att det alldeles icke är från de små jordbesittaingarna, som proletärklassen eller rättare pauperismen rekryteras, utan just ifrån stattorparebefolkninsen vid de större jordegendomarna och från afskedadt minskap vid regementerna. Dennz omständigbet bör anmärkas af det skälet, att man ganska ofta ser de reaktionära åberopa en :ådan oriktig föreställning som den hr landshöfdingen Bergenstråle bär framhållit, för att om möjligt åstadkomma en återgång emot fribeten till jo dbesittning. Vi raeddela Lär det omtslta utdraget ur landshöfdingeembete:s i Jönköping beänkande: Räddnin sinstituten synas mig vara onaturliga, icke öfverensstämmarda med cet sambälstillstånd som är; utan festmera förete en viss likhet med 12 socialistiska samhällen, som inom vissa sekter förderedas: med sina phalensterer, sina nationalverkstäJer, sin barnuppfostran på statens bekostnad co. s. v. ch härmed kunde jag väl anse mig hafva besvarat den förevarande frågan; men jag tor mig HHikväl böra tillägga något, angående de egentliga orsakerna will behofset af anstalter för vanvårdade barns upp fostran. Eburnväl man inom de bildade och för mögnare samhällsklasserna, hvartill äfven måste räknas den besutna alimogen, söker bortskaffa mingen osed, som fordom utgjorde ett svadligt föredöme för åe ringere, och isynnerhet vinnläggger sig om en i vissa delar fullkomligare barpauppfostran, måste man dock beklagligen erkänna, att i bredd härmed, till följd af ett missfö stådt frihetssträfvande, en lösligbet i tänkeoch bandlipgssätt utbildat sig, som står i en stark motsatts till det allvar och den fasthet, som fordom utgjorde gruzddragen i sveneke nationallynnet. Det nya samhällsarbetet fortgår oafbrutet emot ett bestämdt mål att åt individen eräfra ett allt större och större mått af frihet. Detta gäller lika mycket om staten fom femiljen, och under denna kamp har det lyckats, mer än man kanske kunnat föreställa sig förut, att undergräfta och förstöra de fordna samhällsstöden: vördnad för reli2ion, lager, öfverhet, samt.föräldraoch husbondeväldet. Sednare tidens lagstiftning, själf en produk! af den nyare tidsandan, hår i sin ordning åter drifvit denna vidare framåt. Den har medgifvit en om icke de jure, dock åa facto, till följd af bristande kontroller, obegränsad frihei i jordbesittning, hvarefter man sett uppväxa, icke en trefven och bofast arbetsklass, uten denna obesutna och rörliga proletärklass, hvarifrån fängelserna hemta större delen a! sin talrika befolkning. Samma upplösnieg, som sålunda till en del redan försiggått af Sveriges fordns Bondestånd, har äfven börjat inom näringsståndet, som innan icke långt också eksll äga sin proletärklass, — — Huru olika är icke ofvan framställda sorgliga tafla, emot en föregåenda tid, då friheten var mindre och Iydnadsförhållandet strängare mellan styrda och styrande, barn och föräldrar, tjenare och busbönder? Då fanns mera gudsfruktan, rsera vördnad för lagar och öfverhet, mindra brott och mindre fattigdom, mera förtroende emellan barn och föräldrar, tjenare loch busbönder, mera arbetsamhet och omtanka, sax! i allmänhet mera sedlighet. Och om dessa vördnaders och lydnadens band, som visat sig vara så vällgörande för samhällets bestånd och trefnad, nu äro slappade eller brustna, bör man då icke söka att fastare åter tiliknyta dem? — Jo! så är min tanka loch att man endast genom en återgång, som skulle I blifva åtminstone ett moraliskt framskridande, kan bota samhällets sår och cmintetgöra äfven behofve! af offentliga inrättningar tili utga vanvårdade personers uppfostran eller förbättring. Förgäfves lärer men dock söka att uppnå detta mål, om icke de äldre samhällsmakterna förmå uvderligga sig sin nye medtäflare, hvars missbruk man väl icke ken undgå att egentligen tillskrifya det förstörelsens verk, hvilket man vill upprätta: Jag me: nar (ryckpressen — Eller har icke denna genom lutsående af tvifvel och villemeningar sökt och lyckats undergräfva den religiösa tron, och beröfva er stor del af menskligheten all den tröst denna tre skänkt: har den icke, för att öka sitt eget infry tande, spridt missaktnivg för lagarna, regering och embetsmän: har den icke sökt ingifva den fattigare Ibefolkningen den föreställningen, att dess lidander voro förskyllda af de bildade och förmögnare: genon ett otidigt och lättsinnigt klander samt smädelse sökt att alldeles utrota den ömtåligare hederskänslan och skapa en skadlig liknöjdhet: genom upprepade beskrifningar om mord, tjufverier och sila slags grofvs Ibrott sökt att familisrisera tanken med lasterna oct linviga den stora missan i brottets mysterier: fö slem vinnings skull sökt att bilda ett behof af er skadlig och värdelös romanoch feui!letons-litteratu samt ipgifva afsmak för en mer allvarsam och bil dande läsning: ständigt och j-mt manat till frihe tens obetänksamma och obegränsade utsträckning, oc! derigenom allt framkallat den förbittring i religiöse moraliska och politiska begrepp, som är orsaken til år tids missnöje, oro och förvillelser, samt dere följande olyckor? ? Jag tvillar icke att en stor del 8 Iden svenska allmänheten till dessa frågor svarar ja fastän man sällan hörer en sådan mening uttala måhända af fruktan för hämnd af denna makt, sor lännu efter godtycke förfogar om medborgares god namn och rykte. bangftöer Aon c en ET EE a a Riksdagen. fl I dag på eft. m. hafva Ridd. och Adeln lataltarar sammanträde för att välia uskotts