I San-Spirito förvaras 633 fastager krut! Derunder hade kadetten tillika med grofva drag målat en bild, som föreställde ewt iluften uppflygande torn. Korporal Dechsel fästade nu papperet på den vid gallerportien anbragta stången, så att det som en fana fladdrade åtta alnar högt iluften. Samtliga manskapet af den lilla hesättningen hade aflzgt såväl muskötter som sidogevär cch krigarne suto dels i vektrummet, dels på gården, dels på de till vattnet ledande trappstegen — cch allt visade sig så fredligt, som hade Venedig aldrig varit lugnare och säkrare än nu. Uader tiden rasade deck striden på dess gator allt häftigare. Ihållande emsattrade de förträngda österrikarnes putoneld emot venetianerna, hvilka mera spridda anfölle ifrån taken, fönstren och flera hundrade gondoe. Emellanåt dånade kanoner cch Jjödo italienarnes stridsrop, hvarigenom de sökte ingifva sig sjelfva mod och fienden frukten. Besättningen i San Spiito måste beklagligen för sig tillstå, att efter alla tecken segern lutade åt venetianernas sida. Så var det ock. Osterrikarne under befäl af grefve Zichy, en oerfaren, feg, om icke förrädisk ger.ersl, erhöllo, efter ett illa ledt cch derigenom fruttlöst mot stånd, befallning att utrymma staden. Men innan detta skedde, närmade sig ifrin karalsidan en segerdiucken skara venetianare torret San Spirito. Deras mod var desto sörre, som, förledda af den i luften fladdrande hvita flaggan och vid arbiicken af det obeväpnade manskapet, de hör hoppades en lätt seger. Först vid ankomsten af en mängd med bevöpnade vppfyllda gondo!er, lemnade de på treppstegen utanföre gallerporten sittande österrikarse sina platser och drogo sig långsamt in på gården, utan att dock tillsluta porter. Utan hinder verkställde fierderna landnin