mig har ni att tacka för, att ni ännu lefver? Och till lön derför vill ni nu icke blott bortföra, utan ock utsätta mig för en säker dödsfara ?n Alldeles icke det sednare, svarade Bachmeair. Ifrån att dö vill jag hindra både er och mig., Nå väl! Känner ni farleden i Lagunerna så noga, som Venedigs gondolierer? Skallicke gondolen i mörkret drifva emot Lagunernas blindklippor och der nedslagna otaliga pålar? Den lätta farkosten skall kantra och begrafva oss begge i vågorna.n Hon har icke orätt! sade Bachmair till sig sjelf. Likväl vill jag hellre drunkna, än falla i venetianernas händer., Och skulle ni icke höra förnuftets och pligtens röst, fortfor Miranda, så skall jag, ehuru en svag qvinna, sätta våld emot våld. Jag skall ropa om hjelp, så att det skall höras vidt och bredt — skall brottas med er och stöta denna dolk, som icke är en teaterdolk, i ert bröst. Men nej! tillade den listiga sköna, smekande; jag hoppas ni icke låter det komma till denna ytterlighet. Ni skall veta värdera det stora offret, som en för fäderneslandets frihet varmt lågande italienska gjort för räddning af en fiende, hvars ungdom och oskuld ingaf henne lifligt medlidande.n Hon angriper dig på svagaste sidanx, tillstod ynglingen, och jag får väl nu, som hos min mors tvällerskor, lösa mig igenom ett ojemnförligt större offer. För krigaren gäller dessutom äran högre, än lifvet. Nå väl,fortfor han högt, angif för mig den riktning i hvilken Gyldene Engeln är att finna. Niskall icke hafva räddat en otacksam. Miranda var ojemnförligt bättre bevandrad i Venedig än Bachmair, och efter hennes envisning uppnåddes snart den sökta landningsplatsen. Med ett språng och en slängkyss var