KRUTTORNET I SAN-SPIRITO I VENEDIG. ) BERÄTTELSE AF G. NIER ITZ. Hittills hade det beslöjade fruntimret sutit stum och orörlig på gondolens stoppade bänk. Plötsligt for hon upp och ropade förskräckt: Jesus Maria! Hvart förer ni mig? Vimiste längesedan vara förbi Gyldene Engeln! Förstod ni icke rätt anvisningen? Stadna och vänd, för den helige Marcus skull! Ah! sade Bichmair till sig sjelf; jag vill vara en död torsk, om det icke är Mirenda Mirandolina — och jag, som hoppades hafva en markisinna, som gisslan för mitt lif, i gondolen. Nu endast en aktris, hvilken blott signor Negretti, men ingen annan italienare, lärer vilja utlösa emot en österrikisk kadett. Härvid hvilade Bachmair på årorna och svarade den darrande flickan: Sköna Miranda! Igenkänner ni mig icke? Har denna kappa och dess bärare så hastigt försvunnit ur ert minne? Ni frågar hvart jag ämnar föra er, eller rättare mig? I säkerhet för venetianernas kulor cch dolkar. Hvar kan jag söka större säkerhet, än att genom Isgunerna styra till fasta landet? Ni har dervid ingenting att riskera och ken i morgon i god tid vara åter i denna fördömda östad. För öfrigt torde ni ingenting försumma, emedan teatern säkert för någon tid tillslutes. Emot detta förslag uppreste sig Mirarda häftigt. Otacksamme! ropade hon; hvem annen än Bo A, Bi M 277.