Aftonbladet – 27 november 1850, sida 4

lisum tencatis, amici! HoRAT. Fr?n säker band gick, för åtta dagar sedan, Grundpolaren, som ban af studentkårens taleman i Upsala en afton, vid sång, burtarep och rhetoriska tal, kallades, får svenska ungdomens framtida förbeppningar: Hans Nicolaus Ris, nerdens näktergal, engiarnas hopp, djofarnas skräck och Marengohjeltens berograre, mad posten, 5fver danemark, tyskland cch frankrike, till Nya verlden; för att i NewYork, åt Jeony Licd öfverlemna, i evärdelig ägo, sin haed med tillbehör, i utbyte mot Hennes, den han redan en längre tid varit i ostörd besittning af. Vid framträdandet för den utkorade bimmelögadas blick skall, som det heter, ingressen lyda såhär: Wi Oscar, med Guds nåde känna; den första jag, den siste Du! dia hand du gaf mig i din Penna; Min tvenne verldar go Dig nu! andan af det öfriga tör Jenny sjoll en dag lemna sina vänner del af, åtminstone på så sött som då hon, från sina många lysande Concerter i danemark, Hamburg, Berlin, Wien och flera ställen för icke så längesedan, hit återvände då ett tidningsblad för den Jenny afbidande folkmassan lät denne dolde älskaren om patten vid skeppsbron till massan yttra sig såbär: I Oceaners svall jag troners grundval sänkto, ochsitter nu som Kung i poösiens land. Mitt snille och mitt mod jag efterverlden skänkte; men Jenny skänker jig mitt bjorta och min hand! derpå en grosshandlare framträdde, sägande: Ni ämnar visst, herr Ris! att Jennys lycka göra, tillåt mig då för er få göra min honeur! — jeg: till hymens altare jag H-nne ämnar föra; ty snillet söker blott ett snillo som sig bör. Denna amour eclat var för den kortsynta hopen ett skämt, men dem det angick icke så. Jenny ekall för sitt djurkretslejon yppat sin lingtan att finna nog stora theatrar cch dermed förenade löner för mödarv, hvarpå han tillstyrkt engagemont i Bertin att börja med, och ansvarat henne stora behållningar, men hvilken dödelig skulle väntat få se dessa hvarför sig hesporidiska cryptogamer mägtiga nog att för forskarens blick kunna framträda im så strålande i tyckes bebuda Gloria som morgonrodnan nu ty HANAR å HONOR. rr