uppehåll öfverljödo då och då det öfriga larmet. Kadetten kände sig nu vara Miranda högsta tacksamhet skyldig för den erhållna kappan, utan hvars betäckning han ovilkorligt skulle blifvit ett offer för folkraseriet. En lycka var äfven, att kappan räckte ända ned till fötterna, så att de hvita benkläderna icke kunde förråda österrikaren. Försigtigt undvek Bacbmair att göra sig misstänkt som flyktande, utan sökte i stället taga liflig delistriden emot tyskarne. Ty, enligt ordspråket: den som icke är med, är emot, blef hvarje overksam ansedd och förföljd som en frihetens fiende. Under ropet: Till vapen! Ned med alla tyskar! Gif mig ett vapen! hade ynglingen hittills obebindrad kommit förbi den närmast påträngande folkmassan. Nu stötte han, icke lingt ifrån sin kasern, på en annan hop, som var sysselsatt med att igenom en barrikad spärra en kanalfri gata. Här gällde hans rop till vapen icke mera som pass, utan han antyddes att upprifva stenläggningen och biträda vid barrikadens uppresande. Nödtvungen åtlydde Bachmair befallningen, med hemlig föresats att begagna första gynnande tillfälle till flykt, då ödet ville, att den väl tillslutna kappan vid det ansträngda arbetet öppnades framtill och visade den blå och hvita österrikiska uniformen. Förräderi! En fiende! En tysk! Ner med honom! ljöd nu ifrån alla sidor och åtföljd af ett stenhagel tog den upptäckte österrikaren till flykten. Han sprang in på första oupplysta sidogata, men snart vid slutet af den, mötte han en anstormande trupp och så emellan tvänne eldar gömde han sig i en vinkel af den mörka husraden, till dess hans förföljare stormat förbi honom. Sedan sökte han någon utgång ifrån gatan och var nog lycklig ati finna den igenom en vid påstötning sig öppnande port. Nu trefvade han igenom en kolmörk korridor, ifrån hvilken han kom till en liten af höga brandmurar omgifven gård. En i bakgrunden upprest timmerhög gjorde dock för honom möjligt att öfverstiga muren och