ieke de honom mötande gondolförarne varit samtliga så ifrigt sysselsatta med striden emot de fremmande förtryckarne, skulle de ganska lätt och snart i kadetten upptäckt en fuskare i deras hondtverk. Men nu tillskref man hans oskicklighet och sammanstötande med mötande gondoler den allmänna sinnesförvirripgen, och åtnöjdes med att vid hvarje stöt snäsigt ropa: Tölp, se dig för! År du drucken? Sådana och dylika välförtjenta förebråelser upptog Bachmair med tystnad. Han skattade sig redan lycklig att vara i besittning af en liten simmande fästning, som åtminstone skyddade honom mot venetianernas skott och hwvilken, om ban väl uppnådde Lagunerna, kunde föra honom till det nu efterlängtade fasta landet. Utur sina sjelfbetraktelser väcktes han ändtligen af ropet ifrån en man på kanalstranden: Ho, ho! gondolier! Är du ledig? En zechin, om du förer denna dam iill Sestiere della Croce och der välbehållen landsätter henne vid värdsbuset Gyldene Engeln. Detta var väl alldeles icke enligt Bacbmairs beräkning, ehuru han annars på intet sätt var osen emot det vackra könet, emedan han nu måste värdera sitt lifs räddning högre, än den skönaste dams sällskap. Redan Jåtsade ban, som hade han icke hört tillropet, och tänkte skyndsamt fara vidare, då i gondoherens ytterligare ogillande rop blandade sig den ifrågavarande damens bön. Nu bade nöden ingen ig — och vår kadett lade till med sin gondol och räckte handen artigt åt den i gondolen nedstigande damen. Under det att mannen på stranden räckte gendolieren den utlofvade roddarlönen, upprepade han ännu en gång namnet på stadsqvarteret och värdshuset, dit damen skulle föras. Rösten förekom Bachmair liksom bekant; men han afstod nu gerna ifrån alla efterforskningar. Fullföljande den riktning han förut intagit, rodde han nu af alla krafter och beslöt, för att uppnå Lagunerna, begagna Venedigs torn som kompass, (Forts. följer.)