ankommen på andra sidan af den, såg han sig på en annan till ett större hotel hörande gård. Allt var stilla och mörkt omkring honom. Troende sig icke heller säker här, skred han sakta och försigtigt inom palatsets hvälfda portgång, der en lampa förbredde ett matt sken. Ehuru mycket än Bachmair bemödade sig att icke göra något buller, framkallade dock återljuden af hans steg en tjenstflicka ifrån ett sidorum, hvilken vid hans anblick ropade: Vill wi icke afbida raarkisens återkomst? Han har blifvit uppehåilen af upploppet. Jag skyndar att kalla er gondolier, som sf nyfienhet att åse striden gåit upp i öfversta våningen. Helst hade hen velat sjelf deltaga i upproret och blott med möda har man kunnat förmå honom stadna qvar här. Hon tager mig för en annan, sade kadeten till sig sjelf. Antingen är jag lik den ätte, eller är denne fremmande för flickan. Huru som helst vill jag svara, men kort, och ned kappan för munnen, för att göra rösten tydlig. Godt, jag väntar här! stammade kadetten. Skynda, barn! Under det nu flickan sprang uppföre den breda trappan, ifrigt ropande: Luigil Luigil skyndade Bachmair att komma till palatsets port, hvilken, som de fleste i Venedig, förde 1t till en bred marmortrappa och ned till kanalen vid stranden, vid hvilken en svart gonlol låg fästad. Bachmair, som icke ansåg rådligt att afbida sondolieren Luigis ankomst, skyndade att lösa åget, hvarmed gondolen var bunden i trapsans ankarring, och snart var han med raska rslag ett lingt stycke ute på kanalen. Det kom honom nu wäl till gagn, att han ofta i in fädernestad befarit floden Muhr och alltså ar förfaren i konsten att föra åran, Men bvarthän? var nu den stora frågan. Ty nnu var ban icke så bekant med Venedigs analer och gator, alt han i mörka natten geom alla dessa Isbyrinter kunde leta sig fram ill sin kasern. Till en början beslöt han att tyra emot den lugnare stadsdelen; men om