Aftonbladet – 27 november 1850, sida 1

narne, med ropet: Miranda, en läderlapp!n och svängande med armarne i luften efter det alldeles icke förhandenvarande djuret, afslog han Bachmairs mössa och kom dervid i mindre öm beröring med ynglingens öra. Ett skallande skratt ifrån samtliga italienarnes skäggiga läppar belönade detta upptåg. Den unge tysken lutade sig ned efter sin mössa, påsatte den och, liksom hade ingentipg passerat, vände sig åter obesvärad till den sköna, men hvilken redan låtit slöjan falla och med en stum, lätt helsning dragit sig nigot tillbaka. Då nu efter några ögonblick skeppsklockan signalerade ett mötande skepp och däcksällskapet reste sig upp, för att betrakta det fremmande, i segel höljda fartyget, vände Bachmair sig bastigt om, med utropet: ;En korsar! — Till vapen ! Och härvid rände han med sådan häftighet emot läderlappsmanner, att denne nedstörtade på däck och drog en granne med sig i fallet. De två italienarne uppreste sig med de argaste venetianska svordomar och under alla de närvarande tyskarnes skratt. Äfven den sköna Miranda log och sade: Negretti, du måste tillstå, att den unge, föraktade tysken vetat skaffa sig upprättelse. Hvarföre nekar du honom ett ett ögonblick betrakta mitt ansigte, bvilket han redan i öfvermorgon för en half lire kan hela timmar få skåda? — Drif, jag ber, icke din svartsjuka alltför långt. Den lille kadetten är ju blott ännu ett barn. Men barnet bade visat så mycken marlig kraft, att Negretti svor det hemiig och blodig bämnd. Då han snart derefter med Miranda nedgick i kajuten, träffade han der kadetten, drickande punsch och vid bästa lynne skämtande med skänkflickan. Tillåt, signoral, sade Bachmair sedan till ea svartlockig itslienska, hvilken jemte tre andra lika mörka figurer, föreställande ångfariygets musikaliska kapell, nyss slutat Rossinis sköna di tanti palpitis. Med dessa ord fattade kadetten den bortställda guitarren, grep