Aftonbladet – 26 november 1850, sida 2

Hage, OULUVIda PCN Ung HICKA under sådana omständigheter kan sägas hafva med hugg och slag öfverfallit polisketjenten då han varit stadd i rättens ärender,. Vi anse uppmärksamheten böra fåstas härpå derföre, att likartade mål med detta ganska ofta förekomma och ej sällan under omständigheter, som gifva åt ansvarets tillämpning en ännu större karakter af hårdhet och missförhållande,. än här inträffat. Den som har någon kunskap om lefnadssättet bland de folkklasser, hvilka egentligen kunna blifva utsatta för detta ansvar, vet äfven att polisbetjeningen nogsamt känner till det prerogativ den eger genom ifrågavarande lag, och hvilket gifvit anledning till det bland hopen gängse uttrycket att polisskinn är dyrare än annat folks skinn; samt att denna den underordnade betjeningens medvetande om sin makt, i förening med den ymnigt tillåtna och begagnade rättigheten att vittna i egen sak, är synnerligen egnad att väcka frestelsen till ktslighet och öfvermod. Emedlertid, om ett par polisbetjenter skulle vara än så retsamma mot hvem som helst, och denne skulle deraf låta rubba sig ur sin jemnvigt och svara dem otidigt, så kostar det först och främst genast 3 riksdaler 16 skillingar banko i böter. Faller det polisbetjenterne derpå in att fatta i en sådan person och knuffa eller draga honom med sig, och han i sin ordaing råkar skuffa till en ibland dem: tillbaka, så kunna de genast vittna att han öfverfallit denne då han gått rättens ärender; hvarpå den sålunda brottslig vordne, om han ej orkar böta etthundra riksdaler riksgälds:, dömes till högsta kroppsplikt. Detta synes, såsom nyss nämndes, utvisa ett missförhållande som borde på något sätt afbjelpas; så mycket hellre, som de tre nyssnämnda, lagbuden enligt det sätt hvarpå de tillämpas, nemligen ansvar för otidiga yttranden och för såkalladt öfverfallande å polisbetjeningen, jemte dennas rättighet att vittna i egen sak, en rättighet, stundom tillåten äfven då andra vittnen funnits att tillgå, utan tvifvel mer än något anrat bidraga att underhålla den animositet emot polisen, som råder hos en del bland den folkmassa, som bedömer frågan om rätt och orätt mera efter sin naturliga instinkt än efter kännedomen om positiva lagbud, och som dessutom icke är van att väga sina muntliga uttryck på grannlagenhetens guldvigt. Det är ostridigt, att polisbetjeningen ofta har ett mödosamt åliggande, då det är dess pligt att just infinna sig vid tillfällen der oordningar uppstå, och afstyra eller beifra sådana, samt att lagen måste för dem afse ett ökadt skydl emot kroppslig misshandling, enär de icke få sky att utsätta sig för faror i detta hänseende. Men det synes vara lika klart, att någon skilnad borde äga rum emellan ansvaret för större och verkligen grava förbrytelser af nämnde beskaffenhet och sådana förseelser, der hvarken omständigheterna visa att uppsåt till våld har varit förbanden eller någon skada skett; samt att lagen, sålänge den i detta afseende icke lemnar bestämdt rum för modifikationer, borde suppleras af en så beskaffad pröfning å domarens sida, att högsta kroppsplikt icke ådömes utan verklig och sträng nödvändighet, hvilken i sanning icke synes vara för handen för en örfil af en ung flickar. Man hör ofta den Londonska polisen och dess sätt att gå tillväga åberopas såsom ett mönster för polisinrättningen i andra länder, och om vi ej misstaga oss, har man till någon del äfven vid den nya polisinrättningen härstädes sökt imitera den Londonska, hvad beträffar uniformen och bruket af det instrument som är kändt under namnet: mankiller, m: m. Vi vilje derföre taga oss friheten erinra om en instruktion scm gäller för den Londonska polisens konstaplar; och hvilken;der; anses såsom varande af yttersta vigt till förekommande af konflikter mellan polisen och folket. Det är nemligen enligt en serskild paragraf i instruktionen påbjudet, att en poliskonstapel, då han är stadd i sin tjenst, icke får på något sätt låtsa om eller taga humör öfver bvad belst i ord kan sägas för att reta honom, utan måste anse allt sådant såsom om det -icke passerat. Detta gör också: ofta; att en: eller annan af mobben: i. London gör-ett riktigt bruk af allt hvad dess ordbok äger af ovett och skällsord mot en polis, utan att dennes lugn deraf det minsta rubbas, och erfarenheten har visat att denna ventil åt hopens passioner. ofta afleder svårare följder, hvarjemte det ständigt bänder, der något mera folk samlas, att de kringstående taga parti af den sålunda i ord förfördelade, och bjelpa honom när han behöfver deras bistånd. I sådana fall åter, der det kommer till bandgemäng mellan polisens betjening och andra, tillämpas ansvaret allt efter förbrytelsen, ifrån böter af 5 å 10 sh. sterling till svårare ansvar, efter uppsåtet eller skadans beskaffenhet. Vill man deremot rådfråga erfarenheten här städes, så torde det befinnas, att sådana oordningar, der flere personer taga parti emot polisen, ofta till en början hafva sitt ursprung i en ordvexling, der konstapeln finner sitt anseende förnärmadt af några näsvisa uttryck eller glåpord: och derföre vill draga den felande till ansvar eller lägga hand å honom och dervid sjelf blir behandlad på samma sätt. Vid ofvanstående betraktelser torde slutligen vara nödigt tillägga, att vi icke göra 053 någon stor illusion derom, att de skulle upptagas precist med välbehag af dem som kunna hafva något att säga i ämnet. Det är väl bekant, ehuru uppmärksambeten måhända hittills otillräckligt blifvit fästad derpå från pressens sida, att det, ifrån absolutismens återinförande under Konung Gustaf III och den kungliga polisens dermed samtidiga inrättande efter dåvarande fransyskt mönster, utgjorde en af de förnämsta styrelsehemligheterna eller den innersta tankan, att det lägre folket måste hålia. 2 undardånishet medelet att lave ckräckov