Aftonbladet – 26 november 1850, sida 1

SJÖRÖFRARNE PÅ HELGOLAND. ) BERÄTTELSE AF CARL v. WACHSMAN. Ett medel gifves dock att rädda er, fortfor piraten efter en längre paus. Hör mig lugnt och besluta sedan. Jag är, sade han kallt, pen fågelfri förklarad sjöröfvare, och mitt hufvud hemfallet åt bilan. Men hvad har jag gjort? Hvad hvarje liten riddersman i Tyskland tillåter sig. Drager en köpman på landsvägen förbi en riddares borg, så fordrar denne hög skatt och lösen. Så gör äfven jag. Min landsväg är hafvet. Vägrar köpmannen denna skatt, så låter riddaren slå bonom i fjettrar, bemäktigar sig hans varor och frigifver den motspänstige blott emot lösepenning. Afvenså jag. Man säger, att vi orca och plundra kusterna och göra hafvet osäkert. Jag frågar: hvad annat gjorde väl de gamla sjökonungarne, och äro icke deras bedrifter beprisade? Ja, ifrån barndomsåren voro de gamla nordlandshjeltarse mina förebilder. Icke för guld — genom stål snart vunnet, men lika snart förslösadt — genomseglade jag hafvet i spetsen för eit antal tappre, af ödet misshandlade män. Som de gamle sjöröfrarne, ville jag eröfra mig en fast plats, för att der efter djerfva bragder njuta stunder af angenäm hvila. Jag står nu på punkten att utföra denna min föresats. Högt uppe i rorder, på en af Shetlandsöarne, omgifven af ett klippfullt haf, ligger en ointaglig, sedan äldre tider icke mera bebodd borg. Dit tänker jag draga mig tillbaka med de af mitt folk, som vilja följa mig. Jag har penningar och egodelar nog, för att icke eftertrakta mera. Der ämnar jag njuta i 10 hvad jag vunnit genom svärdet, hvilket jag sedan blott vill draga om man angriper och vill störa mig i besittningen af min tillflyktsort. Icke mot den fredlige skepparen skall min hand mera sträckas; jag vill blott höja den, för att slanga barpunen mot hvalfisken, eller svänga klubban mot vallrossen. Men, för att der icke tedsna vid det ovanda lugnet, behöfver jag ett väsende, som ) 8e A. B. M 271—975,