Aftonbladet – 26 november 1850, sida 1

aflöpa utan stor blodförlust, och att ingenting sedan skulle skydda dem emot deras kamraters hämnd. Så kom morgonen på femte dagen. Nattdimman, som hvilade öfver det af en frisk bris nu upprörda hafvet, började höja sig i öster. Pilen låg orörlig för sitt ankar, och genom fönstren i den lilla kyrkan på Helgoland skimrade redan solens första strålar. En andlig man stod i presterlig skrud framför altaret och blickade, med ritualen i band, vemodigt på den med händerna för ögonen högt snyftande Brigitta, under det att röfvaranföraren stod jemte henne, lugnt stödjande sig mot det vid hans höft befintliga svärdet. En halfkrets af pirater omgaf altaret. Jag ber er, herre, börja akten! sade piraten till den gamle presten. Gör den så kort som möjligt och säg blott hvad som hör till saken.n Det vill jag. Blott hvad som hör till saken vill jag uttalan, svarade den andlige med värdighet. De gudlöse, började han med hög stämma, de gudlöse grönska som gräs och ogerningsmännen pråla som blomster, till dess de varda evigt utrotade. Med dessa den kunglige sångarens ord vänder jag mig till dig, du hafvets gissel; till er, som stån omkring mig. J, gudomliga och menskliga lagars öfverträdare ... Ha, hvad är det? ropade sjöröfvaren vild. Gör er skyldighet och ingenting vidare.n Jag gör den och ingenting vidare, sade gubben, och en matt rodnad öfverflög hans bleka drag. Har du, helgerånare, kunnat tro, alt jag så kunde skända denna Beliga drägt, detta i min Herres och Mästares tjenst grånade bår, att jag skulle välsigna ett förbund, der hvarje välsignelsens ord måste förvandlas till en förbannelse. Blicka i dessa bleka, förtviflade drag — han visade på Brigittas ansigte — i hvilka dödsqval stå tecknade, och tvifla sedan, att denna oskuldens stumma klagan ieke tränger genom molnen.n Nog!, skrek sjöröfvaren vild. Säg, vill du förrätta vigseln eller icke?, Aldrig! ropade gubben med stark stämma. Aflven icke om det gäller ditt Jif? skrek den förre, . Afven icke då!n svarade den andlige, med