Aftonbladet – 26 november 1850, sida 1

med mig delar det. Ni, Brigitta, skall blifva detta väsende. I första ögonblicket jag såg er, gjorde ni på mitt bjerta ett intryck, som jag aldrig förut erfarit. Jag säger er detta enkelt och öppet; men tro dock icke, att jag suckar och ber om genkärlek; den kan endast blifva en frukt af framtiden. Ni ser nu i mig blott den förhatlige röfvaren, och det är icke underligt: jag känner er först sedan tjugufyra timmar, och om jag än beklagande måste afstå er, skall jag dock göra det, om ni icke antager det anbud, jag nu vill göra er, det nemligen: att ni som maka räcker mig er hand. Flickan stod bäfvande i alla lemmar och förmådde endast med darrande läppar uttala orden: Ö, är ni en menniska, så lemna mig tid! Mitt folk är svårt att hålla i tygeln, svarade röfvaren dystert. Likväl, som fyra dagar fordras för att iståndsätta skonaren, så fatta intill dess ert beslut. Jag instänger er i detta rum, och ingen af mitt folk skall emot er vilja beträda det. Femte dagen härefter på morgonen afsegla vi, Dessförinnan räcker ni mig er band inför detta altare; eller ...) Brigitta ville tsla, och bedjande höjde hon händerna. Förskona mig ifrån fåfäng klagan! sade han kallt. Jag är icke en man, som qvinnotårar röra eller göra vacklande i ett fattadt beslut. Efter få dagar är ert öde genom er sjelf afgjordt.n Vid de sista orden aflägsnade sig piraten och tillåste sakristian. Brigitta kastade sig ned framför ett på väggen hängande krusifix och smälte i tårar. Fyra dagar förgingo. Under det att sjöröfrarne voro sysselsatta att reparera skonaren, vände sig köpingens föreståndare flera gånger till anföraren, iför att utverka fröken Löwendahls frigifning mot betydlig lösen. Kort afslog piraten denna begäran och varnade invånarne slutligen, att icke blanda sig isaker, som kunde leda till misshälligbeter mellan dem och hans folk. Kommendanten på Röda Borgen gjorde ock allt möjligt för att beveka öboerna att förena sig med honom till piraternas angripande; men äfven detta var förgäfves. Insulanerne visste alltför väl, att om det än lyckades besegr afribytarne, skulle det dock icke