NORGE. ; Den 22 dennes hade ingen aflidit i Christiania eller dess omgifning; likväl hade.tre sjuk-, domsall anmälts. I anledning af den bekanta petition som arbetareföreningarre afgifvit till konungen, och af hvilken åtskilligt blifvit i Aftonbladet omnämdt, nar Kongl. Maj:t den 42 dennes resolverat: H. M. har .med bekymmer betraktat den missledande inflytelse; på den arbetande klassen, som i sednare tiden visat sig, och närer det hopp att rättsinnade män såväl i som utom denna klass skola räcka handen till att afböja åsig:er, hvilka grundade på otillräcklig öfverblick på de allmänna ärendena lätt kunna afleda från den ordningens, laglighetens och sam -: drägtens väg, hviken på samma gång utgör hela folkets och bereder den enskildes lycka. H. M. som med lika värme omfattar alla samhällsklassers väl, : vill, med det hejas tarf för ögonen, fästa allt det afseende på de i petitionen vidrörde angelägenheter, som kan befordras förenligt med det allmännas väl och derom fatta de beslut som H: M. anser lämpliga. 7 de flesta delar af Norge hade vintern redan visat sig temligen barsk omkring medlet af denna månaden, och vid de stormar som rasat i början af månaden hafva många olyckor timat. Litteratur. Christendomens Hufvudläror, populära före läsningar af N. Ignell. 5 h. : (Slut från lördagsbl.) Hr I:s sista föreläsning, den femtonde, utgöres af en Historisk Öfversigt Ehuru härmed icke egentligen något lägges till det system för Christendomens hufvudläror, som förf. synes hafva föresatt sig att framställa, så kan likväl ej nekas, att genom denna korta historik en behöflig fulländning gifves åt det hela; och läsaren får i synnerhet en inblick i tidehvarfvets närvarande ställnihg, sådan hr I tänker sig den, hvarvid han medsamma äfven un derrättas om sjelfva utgångspunkterna eller källorna för denne skriftställares christliga sträfvanden. Det torde ur denna synpunkt intressera att höra, huru hr I. talar om de christna sekternas och de olika theologiska skolornas förhållande till hvarann under de sednaste tiderna. Sedan hr I, med några ord karakteriserat.de begge motpartier, som man vant sig att kalla Supranaturalister och Rationalister, yttrar han: Genom Schleiermacher förenades först dessa motsatta rigtningar i en-tredje högre, görande på en gång rättvisa så väl åt dekyrkliga bildningar, som Christendomen i sin historiska utveckling företedde, som åt det framåtsträfvande, som icke längre fann nog i en förfluten tidsålders religiösa åskådningssätt, förberedande tillika härmed en ny epoch inom den Christra Kyrkan. Men med: den varsamhet, hvilken Schl. så sorgfälligt iakttog, sökte han långt mer dölja, än lägga skarpt i degen det olika åskådningssätt, från hvilket reformationsseklets theologer gingo ut. Hans theologiska kritik bef derföre blott en lätt och varsam kritik af vissa yttranden i våra symboliska böcker, men ej någon omfattande historiskt Kritisk öfversigt. Skilnaden imellan sextonde. seklets åskådningssätt och vår tids, och huru ofullkomligt till och med reformationsseklets theologi ännu motsvarar en sann Christendöms begrepp och väsende, borde vi likväl icke längre dölja för oss. Hvad Sehleiermacher lemnade opjordt, gjorde fördenskull få år efter hans död den bekante Strauss, ehuru angripande, han såsom Voltgåire, ej blott de religiösa fördomarne och det kyrkliga systemets brister, utan Christendomed sjelf i dess rot. Nu börja äfven kyrkliga rörelser iblsnd folket uppkomma. I Strau:s spår uppträda i Tyskland andra skriftställare med en ännu längre drifven förkastelse af Christendomen. Vi hafva redan i IL och III Föreläsninvgatne härpå anfört prof. Men, hvilken anklarg bland folket dylika läror hafva funnit, är svårt att afgöra för den, som icke sjelf på stället tagit kännedom om förhållandena. På intet håll har dock någon böjelse visat sig att vilja upphäfva gemenskapen med den Christna Kyrkan: På Christendoinens grundval uppstod deremot 4841 uti Ljusvännerna (Lichtfreunde) ett kyrkligt oppositionsparti, hufvudsakligen i den nyss anförda rationalistiska rigtningen, hvilket, under Ronge, snart (1844) följdes af ett med detta heslägtsdt oppositionsparti i Katholska Kyrkan inom Tyskland; hvaraf den Tysk-Kätholska Kyrkans uppkomst. I strid mot förenämda protestantiska oppositionsparti står å den andra sidan åter ett talrikt och: vida uttrenadi Pietistiskt parti, i spetsen för detta åter en kara ifriga Fornlutheraner, yrkande ett oföränderigt vidblifvande vid den förtplantade symboliska bokstafven, och hvilka mångenstädes ledt till upp väfvande af den för omkring 30 år sedan slutna uni nen mellan den Reformerta och Lutherska Lärans oekännare. Sådant är ikortbet det närvarande kyrkiga tillståndet ivom Tyskland; — Vända vi-ossifrån Tyskland till vårt eget land, så förete onekligen de sista tio åren en förut icke spord väckelse och röreise i sinnena. För tio år sedan hördes ännu knappt någon anmärkning rörande det kyrkliga tillståndet. Ingen tycktes märka eller bebjerta, att uti detta hänseende någon ändring eller förbättring var påkallad, undet dat ett allmänt rop redan höjde sig för borgerliga reformer. Omisskärligt är; att numer jemväal i förenämda hänseende ett behof af reformer allmänt nog låtit erfara sig. För öfrigt, om pietismen tilltägit, så synes å andra siden medvetandet af dess lynne och väsende äfvenledes hafva kommit till mera klarhet och bestämdhet. Följaktligen hafva vi åtreinstone derutinnan framskridit, att på det sednastö årliondet någon uppmärksambet på kyrklige spgelägenheter blifvit väckt. I Danmark, mellanlandet mellan Tyskland och oss, hafva, utom de a!lmänna tilldregelserna i Tyskland, dessutom Beptisterna föranledt någon rörelse inom Kyrkan samt lifvat medvetandet af kyrkliga och religiösa föremål. I Nörge hafva, under stegrad uppmärksamhet på behofvet af kyrkliga reformer, flera gamla kyrkliga band blifvit afskaffade. Mot slutet kastar förf. äfven några blickar på Europas politiska tillstånd, och meddelar DD SIG Kl ELLA TVI GAN JK, Lie ang på JOUR Speer Mn fe