Aftonbladet – 23 november 1850, sida 2

Förer du oss lyckligt till ort och ställe, skall jag högt prisa dig! sade kaptenen, skakande på hufvudet. Jag känner min väg, och äfven min hand, svarade den förre lugn. Kompass, lod och logg lemna oss här i sticket; bär kan blott ögat råda oss — der ligger Helgoland ! Kaptenen riktade hastigt ögonen mot söder och andades så djupt, som hade en centnerstyngd fallit ifrån hans bröst. I månskenet såg man pu den höga klippön, som et ofantligt stenaltare höja sig öfver vattenytan. Alltlång sammare och försigtigare styrde Pilen mot söder; allt närmare kom man ön, hvilken i månskenet visade sig ännu mera kolossal och storartad. De sista klipporna voro nu passerade, och redan hörde man dånet af brönningarse, som vid den höga flodtiden bröto sig mot den klippiga stranden. ,Gör ankaret klart! ropade piraten glad, då fartyget var på blott ett kanonskotts afstånd från ön. Det kaliar jag styral! tillade han, räckande Henrik banden. Du förtjenar att vara förste styrman på ett linieskepp! Vi fara i en klipplabyrist, der allt brusar, skummar och fräser, som i ett helvetessvalg, och du styrer skeppet så, att det smidigt och lätt som en dansmästare slingrar sig igenom alla dessa ormgångar. Såg mig, du inpiskade trollkarl, huru det är möjligt att du känner hvarje tumsbredt grund under skeppets köl? Med ett visst ironiskt leende åhörde Helgolindaren kaptenen. Nu kastade ban en flyktig blick på kusten och ropade plötsligt: — vFira alla segel och låt ankaret gål, Men innan manövern hann utföras sköt fartyget så häftigt upp På den låga stranden, att masterna hotade gå öfver bord. ,Död och djefvul! hvad är det? ropade kaptenen vild. Först så mycken konst att styra, och nu låter karlen oss löpa på grund! Har du på en gång blifvit förryckt? Betyder ingenting, kapten, sade Helgoländaren med största flegma. Jag hade icke tagit floden så noga i beräkniog. En god häst