Aftonbladet – 23 november 1850, sida 2

sjömisten, befann sig skeppet midt ibland stäl!en så beskaffade som det skildrade. Som ett dunkelt, än bredare, än smalare band syntes vattenvägen, som skonaren tog. Orolig ilade kaptenen än ifrån babords än till styrbords sida, och stod sedan i närbeten af bogsprötet. Ögonblicken voro o!ycksbidande för piraten och hela besättningen stod lutad öfver skansbeklädnaden, bickande på de väldiga skum; och vattenpyramiderna, som helt nära af det rasande elementet uppdrefvos i luften och blott för ögonblick nedstörtade, för att ånyo uppresa sig. Nu visade hafvet icke mera de sa långa, hvita strimmor som förut, utan var, så långt ögat kunde genomtränga töcknet, öfversådt af brusande, skummande hvirflar. Blott Helgoländaren stod lugn, som alltid, v.d rodret, och under hans ledning gled Pilen lätt framåt, ehuru till höger och venster afgrunder syntes öppna sig, hvilka hotade att uppsluka det svaga skeppet. Faran emellan de tallösa blindklipporna, emot hvilka sjön bröt sig, var, än mera, än mindre hotende, och i förra fallet stod kaptenen merendels i närheten af ratten. Hans min var mörk som natten, vild som det omgifvande hafvet, och hans högra hand omslöt krampaktigt en af pistolerna, som han bar i sin gördel. Länge hade kursen fortgått på detta sätt, då månen framträdde ur molnen och tillät att vidare än förut öfverskåda scenen. Så långt ögat nådde samma anblick af uppdrifna vattenmassor, skummande bränningar och blott här och der lugnare vatten på korta sträckor. Ingen menniskan, sade fribytaren, då skeppet för några ögonblick syntes vara i mindre fara, :kall förmå mig att för andra gången våga något så djefvulskt djerit. Vore deticke rådligt att hålla något mera sydligt; der synes farvattnet friare.n Nejn, svarade helgoländaren kallt. Vände sig vinden så, att vi komme blott ett enda streck för mycket åt styrbord, vore vi förlorade och fastnade på blindskären. Akta er alltså, kapten, att tillsätta styrbords-halsar.