Aftonbladet – 23 november 1850, sida 2

Men denna mistx, tillade han, visande med handen mot öster, kan blifva oss farlig. Vi äro nu knappt mera än två mil från Helgoland. Fruktar du icke? ... Lemna mig styretv, afbröt honom Helgoländaren kallt. Jag för er till ort och ställe. Men låt nu minska segel, ty försigtighet är alltid nyttig. Med största lugn fattade den unge mannen i ratten, sade icke ett ord vidare, och hans lick var fästad än på den upplysta kompassen, än på skeppets bogspröt. Så hade farten fortsatts omkring en timma, då den unge styrmannen med hög röst befallde: En man på fördäck, med lodet i handl Kaptenen skyndade sjelf, åtföljd af en äldre matros, till det anvisade stället. Efter få minuter upptäckte man en punkt, der vattnet syntes oroligare än på ardra En lång linia af hvitt skum, som för ögonblick afbröts af mörka ställeo, drog sig på ett halft kanonskotts afstånd från skeppet till en trakt, der den försvann i sjötöcknet. Loda! ropade nu Henrik med stark stämma: Femtoa! — tolf! — tiol ropades ifrån förn efter korta iniervaller. Knappt var det sednare talet utropad, förrän Helgoländaren gjorde en kraftig vridning på ratten. — Skonaren afföll ifrån sitt lopp, böjde sig prydigt åt sidan, och efter få minuter gled skeppet förbi ett ställe, der sjön liknade en kokande kittel. Vattnet syntes liksom upprördt af ett djupets monstrum; vågorna häfde sig flera famnar högt och den skarpa vestliga vinden jagade stora skumflingor öfver fördäck. Som en staty, med banden vårdslöst hvilande på styret, stod Helgoländaren. Månen belyste då och då hans manligt skösa ansigte, som uttryckte lugnt medvetande. Piötsligt ropade han åter: Lodal Förra sefnen upprepades; men det kokande, sjudande stället i sjön syntes nu på andra sidan af skeppet, och innan en balftimma förgått och så vidt ögat kunde blicka ut genom