som nu lik en flamma genomtränger min hjerna, mina ådror, och som uppblossar ju längre mitt öga hvilar på er. O, fröken, hvartbän jag blickar, på däcket, i sjön, i molnen, öfverallt ser jag er bid och bott en tanke, tanken att rädda er, eller ock dö för er, uppfyller hela min själ.n Den annars så stilla och allvarlige ynglingens bröst arbetade häftigt vid dessa ord, så främmande för hans vanliga lugoa väsande, och hans flammande öga strålade i febersjuk glöd. Men snart syntes han vilja samla sina tankar, och for mekaniskt med handen öfver ögonen. Förlåt, 0 förlå, fröken! sade han blygt rodnande och nedslående ögonen. Jag är en rå, obildad sjöman. Hvad jag sade var visst oskiekligt, ja vansintvigt; men jag förmådde icke uttrycka det annoriunda; mina tankar, fästade på far2n hvaruti nisväfvade, förvirrades så, att jag icke mera visste hvad jag sade. Ezottag bär mitt od och min hand, gode ynglivg, sade Brigitta, läggande sin mjuka och hvita högra i helgoländarens hårda oeh bruna, patt vi obetingadt tro dig och skola rätta Os: efter dina ord. Men var öfvertygad, att då vi äro i säkerhet, skall du rikt belönas för dina tjenster. . Nej, 0 nej, fröken, ingen betöning! inöll ynglingen häftigt. Känslan att bafva räddat eller dött för er måste jag bibehålla öskärad. Hvarje belöning skulle blott fläcka den och åter nedsänka min själ i det mörker, hvaruti den försmäktat, till dess er anblick och tanken på er räddning som en solstråle dit inträngde., Ett starkt ropande af hans namn på däck a!bröt ynglingens fal, och hastigt ilade han uppför kajuttraäppan. Hvar håller du dig? ropade kaptenen mot honorö. Jeg har låtit söka dig öfverallt. Jag hader, sade Henrik leende, pefter maten lutat mig nd und r trappan och riktigt insomnat vÄr det nu tid att sofva?a sade piraten knotande. Dsnsken her tillsat hvarje lapp, som hans rår kanna bära, och först nu, sedan sjömisten tilltagit, har han något saktat sin jagt.