af er förbön! Göm och förvara den väl; den kan blifva er nyttig. Brigitta förskräcktes häftigt; men ovilkorligt gömde hon knifven och sade sedan stammande: Hvad menar du? Hotar mig någon fara?x Ja! svarade Helgoländaren dystert. Och hvilken? För Guds skull, menniska, säg hvilken? fortfor Brigitta häftigt. Icke nu! Man kunde märka vårt samtal; svarade den förre. Hotar mig fara utifrån, eller här på skeppet? Jag ber dig, sig mig blott dettal På skeppet, svarade den förre; men, ädla fröken, jag ber er, fråga mig icke vidare. Mannen, som är sysselsatt i vanten, ser ofta hit, och det är dessutom förbjudet att tala med styrmannen. I afton vill jag försöka att ett ögonblick i kajutan träffa er. Brigitta var på det högsta uppskakad af den unge mannens ord. Hon kunde omöjligt tro, att han utan anledning velat uppskrämma henne — och likväl, hvad hade hon att frukta vid en kort färd på ett hamburgskt handelsfartyg? Hon öfverlade, om hon för sin ledsagarinna skulle upptäcka hvad hon förnummit, då kapten Dirk åter syntes på akterdäck. Han samtalade ånyo med Brigitta, sade henne ytterligare en mängd artigheter, men denna gång voro de mindre valda och det förekom fröken, som befunne sig sjömannen af några glas vin i ett upprymdare tillstånd. Hon öfvertänkte huru hon, utan att förolämpa honom, skulle kunna draga sig tillbaka och nedgå i kajutan, då ett rop hördes ifrån förmasten. Ohoj! Ett segel på vindsidan! ropade matrosen, som för utkik befann sig på ett af råen. Verkligen! sade kaptenen, sedan han länge blickat i fjerran. ,Misten, som der rufvar öfver hafvet, har så länge för oss dolt det. Det är blott på få sjömils afstånd. Du, sade han till Helgoländaren, fattande sjelf styrbjulet,