mitt skepp, emedan jag är alltför stolt öfver de sköna passagerare, som fara under min flagga, för att låta någon obehörig blick besig tiga skepp och laddning. Kapten Dirk sade nu en mängd artigheter som uteslutande voro riktade till Brigitta och denna var högst öfverraskad att höra dem ifrån en så rå sjömans mun. Ehuru vand vid manligt smicker, var det dock för henne icke likgiltigt förnimma, att hon äfven ingaf en sådan man intresse, och hon kände sig derföre förpligtad att vänligt afhöra hans artigheter; en omständighet, som föranlät kavaljeren att fördubbla dem: Det galanta samtalet egde rum på akterdäck nära invid styret. Brigitta märkte att den unge Helgoländaren stod vid roderhjulet, och fastän han oafvändt hade blicken fästad på kompassen och skeppets förstäf, undföll honom dock icke ett ord af konversationen vid hans sida. På den unge mannens ansigte hvilade det förra stela, nästan melankoliska allvaret; intet drag förrådde en inre, synnerlig rörelse. Han var nu iklädd en bättre drägt, som han erhållit af kaptenen. Denne sednare var nyss bortkallad af en matros. Margareta lutade sig öfver fartygets reling, för att betrakta de tumlande rörelserna af än en uppdykande, än i vågen försvinnandeEdelfin, då den unge Helgoländaren, efter en liflig, nästan vild blick till trappan, på hvilken kapten Dirk nedstigit i skeppsrummet, vände sig till Brigitta och häftigt yttrade: Tillåt, fröken ! Öfverraskad vände denna sednare sig om och ville fråga, då ynglingen ur bröstfickan framtog en kort knif med svart skaft och slida, inlagda med: silfver, och, tryckande den i flickans hand, sade: Jag ber — tag denna af mig, som ett minne