knappt sett åtta, högst tio matroser på däck. Sjömännen voro kraftfulla, solbrända gestalter, hvilka syntes hafva länge varit förtrogna med hafvet. Skonaren hade redan lemnat fledens mynning och befann sig i öppen sjö, som var i stark rörelse. Vinden, som vridit sig mera åt nordvest, uppdref höga vågor emot sydost. Som det synes, sade Brigitta till kapten Dirk, som nu framträdt till damerna, få vi en hastig öfverfart. Ert skepp seglar snabbt. Visserligen, mycket snabbt! svarade kaptenen, synbart förströdd. Ohoj, på fördäck ! ropade han plötsligt. Brassa flera segel dickt för vinden! Vi måste hastigare söka det fria. Seglar icke skeppet hastigt nog? sade flickan förundrad. ,Är vinden så ogynsam, att ni fruktar kustens närhet ? Icke just det! svarade kaptenen; men han kunde åter gå om till sydvest — han vexlar så ofta denna årstid — och dessutom kryssa ofta danska krigsskepp emellan mynningen af Ripe och ön Sylt! ,Hvad kan det sednare röra oss? Danmark bar ju fred med hansestädernar, anmärkte fröken Margareta, Brigittas väninna och sällskapsdam. : . Så är det! svarade kaptenen. Men jag ser ogerna en fremmande sjöman, i synnerhet en dansk, som spejare på mitt däck eller i mitt lastrum., Huru kunna de våga visilera ett fredligt skepp ? sade Brigitta leende. ,Hvad tillåter sig icke en kunglig kryssare?n sade kaptenen hånleende. v,Under freden har han ingenting annat att göra, än loda här och der vid kusten, pejla och sondera inloppen och för angenäm omvexling oroa och gyckla med en fredlig kofferdifare. Men hvad angå oss danska krys are! tillade han försigtigt. Ingen af de herrarne får nu sätta foten på