Aftonbladet – 21 november 1850, sida 1

som om morgonen på den svaga kölen farit ut på den brusande sjön, skall om aftonen med byte återvända, eller hans krossade lik kastas i Jand af de svallande vågorna. Den som dagligen, då solen uppstiger, måste säga sig vara Oviss, om han icke redan vid dess nedgång står inför den rättvise domaren, frågar sig säkert: Om och hvad han har att förebrå sig, och håller sig vida skiljd ifrån onda tankar. Nej herre, jag bestrider, att vi behöfva tvång och uppsigt! Kom på våra klippor, träd in i våra hyddor, gör er bekant med vårt familjlif, och ni skall finna och erkänna, att på denna ödsliga i hafvet belägna klippa råder mera sedlighet och redlighet, än i era skönt utstyrda slott och städer. Öfvertygelsen om denna sanning är det, som hos oss upphettar blodet, uppflammar hjertat, då man omtalar oss som tygellösa eiler rebelliska, och utan anledning vill bespeja och förtrycka oss. Och den vägrade räddningen, eller de oerbörda fordringarne för hjelp i faran, med ett ord, det sätt, på hvilket j utöfven strandrätten; talar äfven detta för er redlighet?a frågade friberren, ovillkorligt fattande intresse för den unge mannens ifver. Hvem kan säga, att en helgoländare någonsin vägrat, alt under stormen anförtro sig åt sin lotsbåts köl, så länge ea sådan förmår hålla sjin? ropade den unge mannen stolt. Låt stormen rasa, låt by efterfölja by och orkanen uppdrifva vågor höga som berg, låt båten tjugo gånger tillbakakastas, och jag skall deck, så länge den lyder styret och rodret håller, ånyo med lika mod styra ut, för alt skynda skeppet till bjelp, som förer nödflagg på masttoppen; men sedan jag flera timmar kämpat med storm och haf, vågat lif och allt för det fremmande fartygets räddning, ändtligen står på det sednares däck och förer det med man och laddning midt ig2nom den klippfulla sjön i säker hamn,