Aftonbladet – 21 november 1850, sida 1

SJÖRÖFRARNE PÅ HELGOLAND, ) BERÄTTELSE AF CARL v. WACHSMAN. Emedlertid, afbröt henne ynglingen, blef jag derigenom en tiggare, min mor dog a! brist, och detta var mera än nog att reta mig till bämnd och vedergällning, Jag sällade mig till piraterna; men det vilda, tygellösa lifvet misshagade mig snart. Jag beslöt hemvända till Helgoland, för att der ånyo ärligt föda mig igenom fiskande; men borgfogden lät gripa och föra mig hit. Hade jag haft penningar, skulle ban lätt förmåtts förklara, att jag icke hört till Stortebeckers band, utsn nigon tid uppebållit mig i Tyskland eller England., Tig, oförskämde bof!, inföll bär friherren. Jag känner er, helgolärdarel Att utpressa penningar af skeppare, som äro i nöd, eller hellre låta dem stranda, för att sedan med något sken af rätt öfva röfveri, är er sak. Blott ogerna erkännen j hertigen af Slesvig för er berre, och viljen helst vara frie och laglöse. Borgen och tullen äro svåra törnen i edra ögon, men ännu mera den uppsigt man håller öfver er. Vid Gud, herre, ni bar rätt, men i en ennan mening, än pi tror! ropade den unge mannen, med stolthet i det lågande blå ögat. Må hertigen taga tull, om han dertill har rättighet; men för skydd eller tvång behöfva vi ingen borg och ännu mindre rågon uppsigt. Vi bo på ödsliga klippor, midt uti ett farligt baf, som bryter sig emot härjande bränningar. Hvarje vår måste minsta föda aftvingas oceanens djvp, och aldrig vet den ångestfulla makan, de väntande barnen, om maken och fadern, Se A B. M 271.