Aftonbladet – 20 november 1850, sida 2

Under det damerna så talade, uppstod en trängsel i närheten och plötsligt kastade sig en ung man, som med möda banat sig väg, tili Brigittas fötter. Yoglingens hår var blordt och ett lättkrusadt skägg af samma färg slöt sig till de af vind och sol brända kinderna. Den unge mannens drag voro starkt markerade, sköna, och i synnerhet intagande var uttrycket, som låg i de blå ögonen. Det var ett ultryck af kraft och högsta mod, och den muskulösa kroppsbygnaden understödde denna förutsättning. Ynglingens drägt var friesiska skeppares eller fiskares vanliga. vÄdla fröken! ropade den unge mannen, men tonen i hans röst var snarare djerf, än bedjande. Jag besvär er, vid er resas lyckliga utgång, att ni hos landshöfdingen utverkar en olycklig, orättvis häktad menniskas befrielse.n yHvad undersiår du dig, usliog ? ropade landshöfdingen, som biifvit uppmärksam på uppträdet. ,Hvad har min dotters resa att skaffa med en skändlig sjöröfvare, som du? Hvilken frickhet! En bof, som förtjent repet, talar om orättvist böktandel Den unge mannen uppreste sig häftigt. Hans öga blickade allvarligt, nästan hotande på friherre Löwendahl, men snart hejdade sig ynglingen, suckade djupt och sade: Förlåt, herrel En man, hvilken af öde och menniskor blifvit så illa bebandlad, som jag; ken med skäl anse sig förorättad, om än ni annorlunda betraktar saken. I sanning, ropade friherren föraktligt leende, sden skurken vill inbilla oss, att han upplefvat hårda öden, att han af lefnadsledsnad och svårmod blifvit pirat, och likväl bar han ännu knapt sett tjugo år. . 0, herre, sade ynglingen och hans blå ögon ilfvades af en dyster eld, den, som så ung sjelf lidit och sett andra lida våld och förtryck, torde böra förlåtas, om han af öfverilning lät hänföra sig att sjelf öfva våld., Har det varit händelsen med dig, olycklige?, frågade Brigitta, med deltagande ton.