Aftonbladet – 20 november 1850, sida 2

skulle föra fröken Brigitta Löwendahl till Tyskland. Sjön var af föregående dagens blåst upprörd, ty på de dunkelgröna vågorna såg man otaliga, så kallade hvita gäss, hvilka hastigt uppkommo och försvunna, för att lemna plats åt nya. De bestodo af dyningar, som kommande från nordvest af den sig höjande brisen och inbrytande ebbon snarare ökades än minskades. Skonaren dansade lifligt vid kabeltåget och dess prydligt emot horizonten sig aftecknande master och rår vaggade hit och dit. Vid stranden låg en med sex roddare bemannad båt. Hvar och en af matroserna var beväpnad med en knif, som bars i en sida, fästad vid venstra höften; de sågo mörka ut och gåfro på de af folkmassan till dem riktade frågor bott korte, eller ock inga svar. Först då landshöfdivgen med damerna och skepparen närmade sig stranden, uppsprungo sjömännen, hvilka legat i båtens förstäf, och grepo till årorna. Man kunde i deras miner läsa tillfredsställelsen med den snara afresan. Sällskapet ankom nu till flodstranden och lagedshöfdingen talade med skeppskaptenen, då fröken Brigitta vände sig till sin ledsagarinna, ett fruntimmer af omkring fyratio år och sakta hviskade: Jag kan knapt säga, huru mycket jag fruktar för denna res:l, Hvarföre frukta, kära Brita?, svarade den andra leende. Sjön är välrnågot upprörd, men vinden gynnende och efter få dagar äro vi vid Ostfriesiska kusten.n I nMJag vet, det är barnsligt, och likväl är jag så orolig,, svarade flickan. Jag vill icke tala om aning, men det förekommer m:ig likväl som skulle något o:yckligt, förfärligt möta Oss på denna resa PVid en öfverfart al två, högst tre dagar,; svarade väninnan leende. Men om du ör så rädd, vill jag derom underrätta din far. För all del ickel iaföll fröken. Han skulle förklara det för osmaklig barnslig fruktan, eller nyck och derigenom förbittra afskedet. Nej, Margareta, om du älskar mig, så säg intet Ard