Aftonbladet – 20 november 1850, sida 2

Högmod går förfall! sade den andre. Kom icke för några dagar sedan en snigg ifrån Husum, lastad med spanmål, och på hvilken folket ed ligen berättat, att de i närheten af ön Sylt, blott två sjömil ifrån sig, sett ett tvåmastadt skepp med svart flagga på förmasten; det hade jagai sniggen, som blott derigenom undkom att den sökte grundt vatten emellan Hallig och fastlandet, dit röfvaren icke kunde efterfölja.n Bah! Jag har äfven hört det, men allt är blott en uppspunnen historia af en skeppare, som troligea druckit ett krus mjöd för mycket, svarade klockaren. Sedan Storiebecker afrättades har man icke mera hört om sjöröfvare i Nordsjön. De hafva förströdt sig, och man säger, stt de flesta begifvit sig till Vestindiska farvattren, der de funnit kamrater. Likväl skall man på torget i Tönningen seit en af Stortebeckers gamle förbundsbröder som var hans högra hand, den beryktade Wilben Peter.n Låt icke inbilla er sådant!, inföll den förre leende. Den heivetesbranden gick med skepp, man och allt förloradt kort efter Stortebeckers tillfångategande, under en storm vid kusten aj Ostfrisland. Vraket som dref i land vid Emden igenkändes af många, med sin hoj på förstäfven. vVÅb, så har det ock ofta berättats om S:0ortebocker och likväl kom han alltid åter till föresyn! sade uppsyningsmannen. ÅAa hade han kantrat vid Skager-rack, än bade hans skepp slagits i tusen spillror på Witte-Klifl vid Helgoland, men innan man visste ordet af, kryssade han utmed Eibers eller Eiderns utlopp. Likvälp, sade klockaren leenden, strandade den, som trotsat Skagensoch Helgolands klippor på en liten sandrefvel och fasta landet. åien kom nu, svåger; landshöfdingen bar redan femnat kyrkan och vi måste åskåda frökens inskeppning. Då begge inkommit till Ripesstrand, var redan der, i samma afsigt mycket folk församladt. Långt ute i fiodmynningen låg skonaren, som