Aftonbladet – 20 november 1850, sida 2

Fången kastade en allvarlig blick på flickan och sade sedan mindre skarpt: Så var det, ädla fröken! Jag hade en gammal sjuk mor på Helgoland. För att förskaffa henne en sorgfriare lott och då jag visste att min syster skulle under min frånvaro vårda modren, förbyrde jag mig som skeppsgosse på ett Bremerfartyg. Jag gjorde två resor till England och Spanien. Den tungt förtjenta hyran lät jag ända till återkomsten innestå hos skepparen. Då vi hemkommo från endra resan och jag fordrade mina penningar, förnekade denne att vara mig något skyldig, kallade mig en dagdrifvare, botade mig med daggen, och fattig, som jag lemnat ön, återkom jag dit. Jag fann min mor sjukare, armare än förut; detia hindrade mig att åter gå till sjös, ty tin syster förmådde icke nära henne. Stor och sterk, som jag under tiden blifvit, underhöll jag oss alla tre igenom fiske; jag sålde min fiskfångst i Hamburg och lärde derigenom noga känna Elbens mynning. Jag bade hunnit förvärfva mig en båt, en liten nätt, prydlig farkost. Man förstår blott på Helgoland bygga sådane! Då träffade jag en dag en engelsman, som vid utlöpandet, drifven af vidrig vind, strandat på biindskären af Fågelsund. Han anropade mig, lofvade mig gyldene berg, om jag kunde åter göra honom flott och lotsa honom ut i öppen sjö. Jag begagnade begärligt tillfället att förtjena något, vi arbetade med största ansträngning, den kommande floden gjorde oss ändtligen klara, och oaktadt ström och motvind förde jag skeppet ut i det fria; hvad blef min lön? Icke nog deriaed, att jag ingenting erhöll, den nedrige nedkastade mig i en liten, balfupprutten båt, lät upphissa min kära, så mödosamt förvärfvade lilla båt på sitt däck och bortseglade hånleende.n pDen afskyvärdel sade Brigitta medlidsam. ,Lyckligtvis förekommer sällan en sådan skändlighet.n (Forts. följer.)