Aftonbladet – 20 november 1850, sida 1

SJÖRÖFRARNE PÅ HELGOLAND. BERÄTTELSE AF CARL v. WACHSMAN. Flera hundrade glada menniskor besöka nu årligen Tysklands Uitima Thule, det blott få mil ifrån Elbens utlopp aflägsna Helgoland. På pilsnabbt jagande ångskepp helsa de jublande den röda, ur vågorna uppstigande klippan, i hvars skummande bränningar och snöhvita, glänsande dyner de ämna hemta nytt lif, friskare krafter. Anblicken af den af Nordsjön omslutna klippön har för de ankommande något stolt, högtidligt. Prydligt reser sig det höga, smala fyrtornet, de hvita och röda busen höja sig på den branta, grönkransade klip pväggen, Englands stora flagga svajar på loisvakten, röda, hvita och gröna vimplar fladdra på hus och båtar, musik Jjuder ifrån stranden och ett brokigt bvimmel af menniskor sammanströmmar för ait helsx de nyankommande. För blott få af de sednare torde vid den glada ankomsten bilden framställa sig, buru en gång Helgoland var, då förgångna århundraden förbredde sitt töcken öfver dessa vatten. Blott tvungen och med bäfvan närmade sig den rädde kustfararen dess trehundrade fot öfver en farlig, alltid upprörd sjö sig höjande, med röds och blå ådror färgade klippblock, i hvilka han såg någon fasansfull gudomlighets med biod bestänkta, oformliga altare. Förfädrens berä:lelser, som gått i arf till yngre slägten, med delade, att här en gång dyrkades och offrades åt en gammal friesisk gud, vid namn Forsete, och att den kala, af stormar omfejade köjden de dunkla bålorna och klyftorna i klippans sidor sett firas mysterier, hvilkas fasor ännu liksom med faror hota den kristne skepparen. Icke blott fantasiens skräckbilder förantedde sjöfararen, att under medeltiden afhålla sig ifrån ön, utan ock sjöröfvare, till och med zalgieriska, oroade tyska bafvet och sjelfva Helgoland: invånare stodo i detta afseende icke i bäst: rop. I början af femtonde århundradet skol: