Aftonbladet – 20 november 1850, sida 1

sig i mannens gång, hållning och hvarje rörelse. Någon andakt kunde hos honom icke upptäckas, ty han ansåg icke en gång nödigt att aftaga den bredbrämade hatten, med röda fjädrar, och slog mekaniskt med den stora kragbandsken takten till melodien på jernfästet till den breda sabeln, som hängde öfver den mörkbruna sammetströjan. Som det syntes gaf han hvarken akt på de bedjande eller på den gamle klockaren, som gick några steg bakefter honom; men plötsligt stadnade ban framför en likkista af marmor och side med djup basstämma til sin lecsagare: Hvem ligger här i stenkistan? Med er tillåtelse, herre, sade den sednare, synbart glad att få visa sin kunskap, med denua inlärda, flödande språksamhet, som är sådana ciceroner egen; det är högstsalig hans konungsliga nådes berr Erik den tredjes grafvård, hvilken herre för sin stora fr: mhet erhöll tillnamnet Lamm. : Enligt latinska grafskriften, som man här ser, var högstdensamme en stor beskyddare af religionen och dess tjenare, riktade kyrkor, stiftade kloster ..., Han hade kunnat gjort något bättre!, afbröt den fremmande. Icke dess mindrex, fortfor den förre, i det utantill lärda talet, skall han både före, efter och i sitt äkta stånd haft stor böjelse för könet ... Ditt lamm behagar mig!) afbröt honom den okände leende. Och han blef ändtligen munk i S:t Knuts klostera, slöt klockaren. För djefvulen! Huru kunde det falla honom in? ropade den förre leende. Säkert var då ett nunnekloster i närheten.n Om förlåtelse, ädle herre, saken tilldrog sig helt besynnerligt, sade klockaren, glad att vidare få låta sitt Jjus Jysa En harpspelare egde gåfvan att i sina åhörares bjerian väcka alla de lidelser, som hen gexom sin musik uttryckte. Konungen, som icke wille tro det, ät kalla honom till sig, förhånade bonom inför de närvarande och befalite, tt han skulle spela ett stycke. Länge vägrade konstnärn;