Aftonbladet – 19 november 1850, sida 2

omkring g:anarnes spida grönska och klädde naturen i en praktfull högtidsdrägt... Diömmande om en skön framtid, tzckande Gud med ett öfverfullt bjerta, för sin själ framtrollande allt hvad han älskade, suckande af kärlek, leende af lycka, framgick ynglingen allt snabbare, tills han befann sig ungefär en half mil från sin födelseby. Der stannade han, plötsligt darrande, som om en förfärlig uppecbarelse slagit honom med forvirring och skräck. Från en sidoväg hade trenne berrar inkommit på stora vägen; den ena af dem var herr van Bruinkasteel. Det skulle vara svårt att säga, om desse personer hade märkt den unge bonden; de sågo likväl ej på honom, utan gingo vägen fram åt byn. Karl var rådvill. Med baronen ville han nu icke komma i samtal, ty han kände på sitt hjertas slag huru farligt det skulle kunna bl; för honom, om hans fiende också blott yttrade ett enda hånande ord. Hans otålighet att återse sin älskade och omfamna sin moder drog honom alltför mäktigt framåt. Efter en kort öfverläggning fattade han ett raskt beslut. Han sprang från stora vägen in på er sidoväg och skyndade emellan buskar och öfver fölt på omvögar till byn. zoo. oo PP RR KK Öfver byn sväfva dödsklockars långsamm: Jjud ... På kyrkogården väntar en nyss upp kastad graf, i hvilken hvarje ton af likring ningen finner ett doft återljud, Det tyckes