flyktiga blickar, som han kastad? på fållen och den klara, blå himlen, Jyste tacksamhet mot Gud och kärlek till den upplifvande naturen. Ians steg voro lälta; tid efter annan undslapp honom ett utrop af glädje. Man skulle ha sagt, att ban med längtansfull otålighet ilade till ett ställe, der en stor lycka väntade honora. Det var verkligen Karl, bryggaren, hvars bojor genom en mildring i straffet plötsligen bade blifvit lösta. Han vände nu hem, med hiertat fullt alsaI:ga drömmar. Han skulle återse sin Lisa, trösta henne, gifva henne helsan; ty var det icke hans fållande, hans fångenskap, som nedtryckte henne under tyngden af en tärande smärta och gjorde henne sjuk? Och måste icke derföre hans befrielse, hans återkomst vara ett o:elbart botemedel mot hennes sjukdem? Ja, han skulle återfinna henne, ren och kärleksfull; han skulle öfverraska henne med sin närvaro. Han ville ropa till henne: Ryck dig ur din smärta, min Lisa! Jeg, din trogne vän, är här! Hemta kraft ur min kärlek; böj förhoppningsfullt ditt hufvud. Alla våra lidanden äro öfverståndna. Blicka gladt ceh modigt in i framtiden; le mot lifvet; det lofvar oss ännu många sköna årlb Och hans gamla mor! Huru ville han icke belöna henne för alla hennez kärleksrika sorger! Han såg redan i andanom huru hon, gråtande af rörelse, ilade emot honom, kände huru hon slog sna armar kring hans hals, huru hennes kyss glödde på hans kinder, hennes tårar fuktade hans panna... Kärleksfulit 1og han mot dessa ljufva bilder, medan ordet moder! moder!, sväfvade öfver hans läppar. O! säll var ynglingen! Den återvunna friheten kom hans bröst att svälla. Den doftrika slättluften omfläktade honom och ingöt lifseld i hans lungor; vårsolen förgyllde rundt