Men Lisa, barn, hvad är det åt dig? Du dar rar! Mår du sämre?, Flickan beraödade sig att le; men roan såg tydligt att det felades henne kraft dertill; hoa sökte likväl sin faders hand och då hon funnit den, talade hon med svagare, nästan qväfd röst: Fader min! hade himlens Gud ej kallat mig, så skulle dina tröstande ord väl hela mig; — men ack! hvad kan rädda mig.,. från döden, som jag ständigt ser för mina ögon... såsom något, det jag ej kan beskrifva... ett moln, ett något som vinkar mig. Der är det igen. En iskyla genomlöper mig; luften är så skarp... Vatten! vatten på min panna! O, fader! käre fader, jag tror... jag miste dö...l Vid dessa smärtfulla ord tillslöt hon ögonen och sjönk ihop som en död. Baas Gansendonek störtade på krä för sin dotter och höjde armarne bedjande mot himien, under det tirar strömmade från hans ögon. Men snart återkom han till medvetande af sitt till stånd sprang upp i en feberaktig spänning. Han gned dena vanmäktiga Lisas tinningar, upplyftade hennes hufvud, ropade hennes namn, kysste hennes kallnade läppar och fuktade hennes panna med ångreas och kärlekens tårar. Snart återkom den sjuka till medvetande. Medan hennes fader, utom sig af glådje, på hennes ansigte forskade efter tecknen till hennes uppvaknande ur dödssömnen, öppnade hon långsamt ögonen och blickade förundrad cmkring sig. Annu icke! Ännu på jorden! suckade hon. O, fader! led mig in! Mitt hufvud svindlar; milt bröst brinner, luften förtär mina lungor; solen plågar mig.n Baas Gansendonck upplyftade henwe med ansträngniog, liksom ville han aflägsna sitt barn från den hotande döden, och bar henne in i hennes rum.