Aftonbladet – 18 november 1850, sida 2

Slutligen upplyftade Lisa hufvudet med en smärtsam suck, som om kudden ej låge henne beqvämt. Baas Gansendonck närmade sig henne med öm omsorg: . egt pLisa lilla, det bedröfvar dig att ständigt sitta ensam bär inne, icke sant?. Se, solen skiner så klart der ute, luften är så mild och frisk! Jag har satt ut en stol med ett par kuddar i trädgården. Skall jag föra ut dig i solskenet? Doktorn har sagt att det skulle göra. dig godt. Åck nej, låt mig sitta bär, suckade flickan, pkuddarne äro så hårda.n Den eviga tystnaden bär i rummet är plågsam för dig, Lisa; ditt bjerta behöfver vederqviekelse.n i ;Den eviga tysinaden? upprepade flickan tavkfull. Huru tyst och ljuft måste det icke vara i grafvenlv Lemna de sorgsna tankarne, Lisal. Kom, skall jag bjelpa dig. Ingen skall se dig. Jag stänger till-trädgårdsporten; du skall sitta i den vackra, löfsalen och se huru vceckert blommorna blomstra och höra huru ljufligt fåglarne sjunga. Gör mig till viljes, Lisals Nå väl, far! svarade hon; föratt göra dig ett nöje vill jag försöka om jag ännu kan gå så långt.n Stödjande sig med båda händerna på bordet reste bon sig långsarat upp; heta tårar strömmade från hennes fars ögon, då hen såg huru bon vacklade och darrade i alla leder, som om hon dukade under för tyngden af sin kropp. Han fattade henne tyst under armen och mera bar än stödde henne. Så gingo båda steg för steg genom huset och kommo, sedan de mer än, en gång stannat för att hvila, ut i trädgården, der Lisa utmattad och plågsamt hostande nedföll i länstolen. Sedan Baasen lagt tillrätta kudd:rne bakom ryggen och under hufvudet, satte han sig bred