Aftonbladet – 18 november 1850, sida 2

sålunda såg sitt enda barn duka under för plågorna? Erkände han att hans högmod var den bödel, som lagt det oskyldiga offret på pinbänken? Vare dermed buru som helst, så dolde äfven han en gnagande orm i-sitt hjerta; ty djupa. veck af sorg fårade hansiansigte och hans aftärda kinder och maktlösa rörelser röjde blott alltför tydligt, att den sista gnistan af sjelfföriroende, mod och hopp hade slocknat i haas bröst. Hans sjuka dotters tystaste suck kom honom att rysa, hennes smärtsamma hostning sönderslet hans hjerta. När hon riktade sin lidande: blick på honom, darrade han, som om det förskräckliga ordet barnamördare stode att läsa i hennes matta ögon. Nu, då faderskärlekens känsla, ren och mäktig, hade befriat sig ur högmodets bojor, skulle han med glädje ha lidit den bittraste död, om han derigenom blott ett enda år kunnat förlänga sitt barns lif. Stackars Gansendonck! Ailt i verlden hade lett så gladt emot honom. Så stolta drömmar om lycka och storbet hade kringgycklat cch vaggat honom under heia hans lif. Nu satt han som en stum skugga hos sitt döende barn — bäfvande och darrande som en missdådare vid skampålen. Om å ena sidan. samvetets gnagande, det ständiga begrundandet gjort hans kropp gammal, så hade det å andra sidan mildrat hans sinne och fört hans själ ur högmodets och förmätenhetens mörker till klarhet. Nu var bans drägt enkel, hans tal vänligt, hans hållning undfallande. Tåligt bärande sitt tunga öde, var hans lefnads enda uppgift nu att lindra sip dotters smärta och att utverka Karls befrielse. Redan en. half timma hade Baas Gansendonck sutit i samma ställnipg. Han återhöll andedrägten af fruktan att störa sin dotters hvila.