Aftonbladet – 18 november 1850, sida 2

Förlåta och förgäta, Baasls sade Kobe medidsamt. Ni är olycklig; jag stannar hos er, så länge jag kan vara er nyttig... Men kom bara, komlv Båda skyndade med hastiga steg och under sorgliga utrop till byn. x Högmod går för fall. Vintren är förbi. Redan börja träd och örter att åter utveckla sin späda grönska i det milda solskenet; fåglarne bygga sina nästen och sjunga: sina ljufva vårsånger; allt prunkar i ungdomlig kraft, allt ler emot framtiden; som om aldrig ett mörkt moln kunde fördunkla den blå himlen... I ett sidorum på den helige Sebastian hvilade en sjuk flicka, med hufvudet stödt på en kudde. Arma Liescben! En giftig mask tär på ditt lif! Der sitter hon orörlig, flimtande af matthet; den minsta rörelse kostar henne en smärtsam ansträngning. Hennes ansigte är blekt och genomskinligt som glas, men på hvarje af hennes aftärda kinder brinner en rödaktig fläck... dödens förebud. Försjunken i djupa drömmar pleckar hon, medsina.afmagrade fingrar bladen af några tusenskönor, dem man till tröst gifvit henne, såsom ett barn. Hon, lät de sönderplockade blommorna falla till golfvet; bufvudet sjönk maktlöst tillbaka på kudden; hennes, glasartade blick höjde sig mot himlen, till oändligheten; hennes själ tycktes redan mäta evighetens väg. Något längre bort, bakom henne, satt Bas Gansendonck, bredvid fönstret, med armarne korslagda öfver bröstet. Han höll hufvudet djupt nedlutadt och de halfslutna ögonen bäftade på golfvet; hans anletsdrag, likasom heia bans öfriga väsen, uttryckte bitter smärta, ånger ech blygsel. Af hvad beskaffenhet voro väl de tankar, som sysselsatte denne olycklige fader, hvilken