Aftonbladet – 18 november 1850, sida 1

sjelf, om jag ej måste förakta sådana medel och planer. Jag kom till Lisa, emedan hennes sällskap var mig angenämt, och emedan jag kände mig dragen till henne af en rent vänskaplig känsla. Om detta umgänge, hvarigenom jag trodde mig hedra er, haft en sorglig följd för oss alla, så har det skett emedan ingendera af oss aktade på ordspråket: Blif med dina likar!, och hafva båda Landliat oförIståndigt och ha båda blifvit straffade derför. Jag har, till min stora skymf, hållit på att bli ihjelslagen af en bonde. Ni hear blifvit hela byns narr och sett alla edra luftslott instörta. Bättre komma sent till kyrkan än aldrig, heter det. Jag bekänner också att jag gjorde orätt i att komma till ett bondeherberge och uppföra mig som om jag vore en af edra likar, och jag inser nu rätt väl att, om Lisa ej af naturen vore oskyldig och ren som hon är, skulle mina ord och maner ha förderfvat hennes sköna karakter., Hvad vågar ni säga? utbrast Baasen; har ni sagt rågot oanständigt till min dotter, pi förförare ? nJag skrattar åt er dårskapp, fortfor baronen, och vill ännu ett ögonblick glömma hvem det är som vågar tala så med mig... Jag har ej sagt till er dotter något annat, än hvad man i de bögre klasserna betraktar som hvardagliga artigheter, vändningar som äro det fransyska språket egna, och som kanhända föga skada de ersoner, som från ungdomen ej höra något annat, men som i de lägre stånden uppväcka passioner och förderfva seder och bjerta, eme dan man der anser dem för sanning, i stället för tomma komplimanger, som de i sjelfva verket äro. Deri har jag felat, det är den enda orätt eller det enda misstag som man kan förebrå mig, blott icke ni, som lät mig säga och göra mer än jag sjel! ville. Ni hotade mig nyss med att ni ville förbjuda mig