Aftonbladet – 16 november 1850, sida 3

LL BLANDADE ÄMNEN: —— F. WACKLINS TAKPLÅTAR AF GJUTET JERN I tionde häfiet af Tidskrift för praktisk bygegnadskorst och mekanik omtalas ett sätt att täcka tek medelst gjutza takplåtar. Dessa plåtar äro uppfunna af possessionaten herr Wacklin, å Hornsberg vid Wexiö, samt gjutas (vid Ohs bruk) i sådan form, att ena sidan bilder en uppåtstående kent och der motsvarande ea uppocfl medvänd ränna, hvilken omfattar och betäcker nästa plåts uppstående kant; da båda andra sidorna äro fullkomligt plena. Stor leken af hverje plåt är säden, att fyra beticka en qvadrataln, och tyngden är por stycke 40 svålpund. De kosta 8 skillingar rgs stycket, och ett tsk, täckt med dessa plåter, har fullkomligt utseendet af et: felsadt plåttak. Fördelarne af dessa plåtar framför andra uppgifvas vara: att i följd ef den noga beräkneda formen och den omsorgsfulla gjutzisgen, plåterne legda på taket, sluta så tätt till hvarandra, att en krifs-udd oj kan införas uti fogarae och följaktligen ej något äropp till följd ef regn ega rum. För att så mycket säkrare betrygga deremot, liksom mot inträngande ef yrszö, her hr Wecklin påfunnit stt täppa fogarne med ett kitt af tjära och blyerts. Sålunda pålagdt blifver taket fullkomligt tätt. Nigot annat undersleg än läkter beböfves icke till detsamme ; ej heiler fordrar det gröfre takstolar än tegeltak, enär det icke väger mer, utan snarare nägot mindra, isynnerhet om man tager i beräkning den tyngd, som vätan, hvilken insuges uti teglet, medförer. Pålöggniongskostnaden är äfven obetydlig; hvarje plåt fästes blott med en liten spik; det blir följaktligen billigare än plåttek af hvad metall som helst, och motstår bättre tidens inverkan samt erfordrar ingen annan pistrykning, än att plåtarne före påläggninger inbrännas med tjära och sedermera måhända hvar! 10:de år bestrykes med stenkolsolja och tjära. I händelse af eldsvåda, har taket, om det smältes eller splittras, deck värdet af tackjern. Ett sådant tak är dessutom en åskledare, från hvilket den elektrisa strålen, medelst en metalitråd, kan ledas hvar: man behagar. — EN HVALROSS HÄMNAR SIN UNGES DÖD. En vidunderlig, men sann, händelse bar i sommar inträffat vid Spetsbergen. En hvalrossfångare på ett fartyg från Hammarfest var ute i sin fiskarbåt för att harpunera hvalrossar. Framför båten låg en hvalross-hona med sin unge. I allmänhet akta sig hvalrossfångarena att sticka ungen först, emedan modren då ofia angriper och kullstjelper båten, hvaremot man söker att komma modren nära och sätta harpunen i henne, då ungen blifver qvar hos modren och lätteligen göres till byte, under det hon jagar fram, dragande med sig båten, som är fästad med en lina i förstöfven. Men denna gång iakttog icke hvelrossiångaren denna försigtighet, utan stötte harpunen i ungen, som snart lopp af red båten ; men den vanliga följden uteblef icke. Den gamla hvalrosshonan hörde icke förr sin sårade unges skrik, än hon simmade intill sidan af båten, lade framtassarna på relingen och krängde den, så hvalrossfängaren föll ur. Hvad hvalrossen nu hade i sinnet må himlen veta; allt nog, den tog ögonblickligen harpunföraren under sin ena framtass, liksom vi taga ett knyte bet honom icke; men dykade ned med honom, kom efter en stund upp igen, gick på nytt ned med honom och kom ännu en gång upp med honom, Nu släppte den sitt byte; men detta sjönk lifiöst till botten efter den långa ofrivilliga färden i fiskarnes rike. Den öfriga besättningen fick emellertid snart ögonen på harpunförarens kropp, den låg på bottnen, och som vattnet var grundt, så fiskade man upp honom ; men som man trodde död. Efter åtskilliga bemödanden lyckades det dock att återkalla honom till lifvet igen, och mannen lefver ärnu frisk och sund i Hammarfest. — EN HITTILLS OBEMÄRKT EGENSKAP HOS LEFVvERN. Fysiologerna, och i synnerhet Magendie, bafva visat att blodet cch andra djuriska vätskor stundom innebålla en viss mängd såcker; men hvilket ansetts härröra från födans beskaffenhet. Nyligen bar mr C. Bernard ådagalagt att såckerhalten hos blodet är beständig, ehuru mer eller mindre stor; att den utvecklas af lefvern, som således icke ensamt bildar galla, och att utvecklingen är alldeles oberoende af näringsmedlens beskafferhet, men deremot bestämmes genom vissa nerver, och det till den grad att en lindrig skada på dessa nerver ken antingen hämma såckerbilningen mer eller mindre, eller öka den till så kalled såckersjuka. andra sidan tros ett medel häri finnas mot denna tärande sjukdom, hvilken annars räknas bland obotliga.