Aftonbladet – 16 november 1850, sida 1

des, tårarne störtade ur hans ögon och hvad ban såg gjorde honom så bestört, att han alls icke gaf akt på sin herres nödrop. Derute giek Karl med bakbundna händer mellan två gendarmer den vägen framåt, som förde till staden; hans gamla mor följde honom under jemmer och veklagan, cch sådde glödanda tårar i sin olycklige sons fotspår, under det Sus, smeden, slet of sig håret och rasace al vrede och sorg. Efter dem gingo en hop böader och bondqvinnor med sänkta hufvuden och sorgsna ansigten. Mer än ett förkläde var i rörelse för att aftorka medidandets tårar. Man skulle ha sagt att ett liktåg skred hår förbi, för att ledssga en älskad afliden till grafven. IX. När gäsen kommer i kornikern, Så äter hon så hon spricker. Bazs Gansendonck hade knappt slutat sin middagsmåltid förrän ban efter sin drängs rid begaf sig på vägen för att fråga baronen om hans afsigter. Då han ej ville gå förbi smedjan, så gick han hemifrån genom bakporten och tog af på en sidoväg, som skulle föra honom tvärs igenom skogar och öfver ensliga fält till herr van Bruinkasteels jagtslott. Men man läste ingen sorg på Baas Gsansendoncks ansigte, f:stän hans dotter sedan morgonen låg i en häftig feber. Tvertom uttryckte det en viss sjelfbelåtenhet och ibland s!og han till ett skratt, så högljudt och jublande, som gladde ban sig öfver en vunnen seger. På rörligheten i hans ansigtsdrag cch deras omvexlan le uttryck, kunde maa se, att ban blott syssetsatte sig med angenäma saker, och fritt lät sina tankar drifva omkring på förhoppningarnes och bländverkens strör. Han hade redan en god stund gått och munmlat tyst för sig sjelf, och bloit genom åtbörder förrådt sina tankar. Men sluiligen hänförde honom hans inbillning så att bans röst höjdes allt mer och mer och han slutligen helt högt sade: Ah, de sammansvärja sig alla mot mig, och de inbilla sig att jag skulle dra mig tilibaka, om också bara en enda fotsbredd, för deras