Aftonbladet – 15 november 1850, sida 3

BIDLANDALE ÄMNEN: Vid en fest som firats i Upsala sistl. månlag i anlednisg af Kronprinsens och Kronprin;essans biläger, har bibliothekarier, professor öchröder föredragit följande i Tiden aftryckta airessanta upplysningar om Sverigee äldsta handelsförbindelse med Nederländerna. Okända voro ej för mordens vikingar linderra sing Rhen-mypningerne, utan tvertom valde de ssa ej sällan till mil för sina härjningar. Här ärde de sedermera känna kristendomens ljus, cch taden Dorstadt blef, såsom Rimbertus i Vita Anssar. berättar, en samlingsplats för Skandinaviens proelyter. En af de hufvudvägar, på hvilka Indiens. varor ch dyrbara kryddor framträngde till norden, var Venedig samt derifrån genom Tyskland till Österjöns och Nordsjöns sjöstäder, som, till inbördes försvar, kring medlet af 43:de århundradet slöto det Hlanseatiska Förbundet. Snart upptogs deruti äfven Wisby, som blef en nederlagsplats i synnerhet för städerna vid Fioska viken och sjön Ladoga(vid hvilken den garsla staden Aldeiguborg var belögen). I ienna då blomstrande handelsstad bosatte sig (för kortare eller längre tid) ej blott tyska, utan ock neierländska köpmän eller deras Swenner,. Bland lessa utländninger finner man äfven namnen på nåera ännu i Nederländerna högt ensedda familjer. såsom Skimblepenninch, samt 3:ne af slägten van Lenep2 (1354, 4440), hvilkas frikostighet mot staiens Minoriter-kloster erkännes i dess krönika. Underligt var således icke att Indiens specerier ,ch det Södra Europas. finare manvufakturalster bacade sig väg till vårt Thule, I Uplands-Lsgmennen Birger P:son Brahes U.giftsbok (omkrirg 1328) om.alas, förutom siden, tapeter, hyendsn samt trenne !egs viner, äfven s:ffran, kummin, ingefära, kanel, psradiskorp; peppar, snis, galtnga, mandel, humle, myrthenp, ri3, socker m m. — I Megvi Smeks Hofnventarium (1340) upptagas kanel; kobebur, mu;katblomma. De förnäme prydde sig med Fiemske släder (af hvilka Wisby stedslag omtelar flera. slag t. ex. från Gent, Ypern, Brugge, Utrecht), och skor från Brägge, hvilka sistnämnde hade ett sådant värde, att legater från Hansestäderna skänkte konuvg Megnus Smek ett halft dussin skor från Brögge. He!siden, under namn af flögel eller flyel (egentligen fluweel) var redan furstars och ädlingars högtidsdrögt. Bland klenodier omtelas äfven ofta guldoch silfverkär), ädelstener, rirgar, halsoch armband, muscus(Museushus-) desor, gyllenduk, sammet. Mot slutet sf medeltiden fenns således bland norlens ädliogar en ej ringa lyx; men — frågar man — hvarmed betalte vårt fädernesland dessa dyra varor? Först med jern och koppar, sedan de sverska gruvorna från medlet af 43:e årbundradet dels började upptegas, dels med större flit bearbetas, ehuru dessa metaller ännu utgingo i ganska oförädladt skick; Dernäst med hudar och skinn, hvarat tillgången den tiden var stor i de vidsträckta skogarne. Öfver lendets tillgång på naturprodukter yttrar sig den större Rimkrönikan: Th3a torfve ej hämpta eff främmande landa Ti:l dryck eller födo pekro handa Korn, fäå, emör och Svija Ther görs nogh Silff, bly, järn och koppar Som föres uthländz i stora hopar, Gråskinn, Hermelin ok Marda Ox all skinnvera som nakot varda Feller ther nozh ellehanda Ok föres thädan i främmande landa. Men finder ther Bönder själan boo, Som ey hafva rogh Åker, äpg ok Fiskasioo; Hvar hemma för sin egin döör Uthan then Fisk han eff Hsfvret föör. Ther födes ok tha skönsta Hästa Stora ok sma the aldrabäste. The hafva nogh By ok Allerskogh Ok allsköns Villebradha pogh Aff Hjort, hind, Å!g ok Raa Ok slle the Fosla ran äta mag — — Detta bakräfias af Ols Magnus och Ericus Otai somtala om utörseln ef skinn af hermelin, zobel märd, bäfver, rä!var och ekorrar, till aflägsna Jän der och nästan hela Europa, i synnerhet ekorre skion, Ockeå utgingo skeppslaster af hästar til